Varje planets symbolik har sidor som vi uppfattar som såväl positiva som negativa. Kiron har därför setts som såväl såret som aldrig läker som en planetar symbol för helandets konst. Personligen tycker jag mig ha sett att den har en betydande koppling till befruktning på konstgjord väg (i princip alla sätt förutom det gamla hederliga) och undervisning – även det sistnämnda stämmer med mytologin, då det var Kiron som stod som läromästare till Heracles.
Moderna astrologer är för det mesta ett optimistiskt sällskap, som gärna vill plocka fram det bästa hos varje astrologisk symbol. Detta är förvisso lovvärt, men leder ibland till vild överoptimism. Kiron, har därför bland annat försetts med epitet som ”regnbågsbron”, och setts som en länk mellan det jordiska och det kosmiska (den befinner sig mellan Solen, Månen och de för oss fem synliga planeterna och de osynliga dito). Man har varit mer benägen att ta fasta på Kiron som helaren, och mindre benägen att se på såret som skall helas.
Inget ont om lite hederlig positivitet, men efter att under många år ha ställt horoskop på allehanda katastrofer – såväl naturkatastrofer som större transportolyckor – har jag tvingats konstatera att ett av Kirons namn helt enkelt är sorg. Dess placering vid katastrofer med många dödsoffer pekar nästan alltid på den sorg som drabbar de överlevande. Inget tal om helande och kosmiska broar kan ändra på känslan av vanmakt och orättvisa de efterlevande känner. Möjligen är det dags att se såret och helandet som två sidor av samma mynt, att söka se Kiron som en hel och komplex symbol, och för den delen att sluta flumma runt med kosmosfärgade glasögon och erkänna att såret som aldrig läker helt enkelt inte läks därför att den utlösande faktorn är totalt obegriplig.
|
|
 |
Som människor strävar vi efter att hitta en mening i tillvaron – hela religioner och filosofier bygger på premissen att vi är meningsskapande varelser. Vi gillar när vi tydligt kan se orsak och verkan, när tillvaron är rimligtvis förutsägbar. Vissa av oss kräver ett större mått av förutsägbarhet än andra, men vi vill alla veta ungefär hur morgondagen kommer att gestalta sig; att solen kommer att gå upp, att vi har kvar ett jobb att gå till, att mjölken anländer till affären, osv. Men eftersom vi vet att tillvaron också bjuder på överraskningar, sådana vi uppfattar som såväl positiva som negativa, söker vi också kunna säga någonting om framtiden, vilket är astrologins traditionella uppgift. Vi vill helt enkelt minimera osäkerhetsfaktorn, veta ungefär vad vi har att vänta.
Vi som ägnar oss mycket åt astrologi tenderar ofta att hänfalla åt hubris i detta avseende. Vi antar att vi är i stånd att se meningen i saker och ting på rätt lösa grunder – vi ritar några symboler och streck på ett papper och tror att den där kvadraturen mellan Mars och Pluto förklarar någonting och därför ger mening.
Men det är här som Kiron kommer in i bilden. Vi kan hantera saker som vi ser en mening med, men såret som inte läker kommer sig, tror jag, ytterst av att det faktiskt är särdeles svårt att hitta någon mening i det som skett. Betänk att Kirons sår var resultatet av en dum olycka; man kan spåra det utlösande händelseskeendet, men det gör inte hans sår mer begripligt, meningsfullt, eller ens rättvist för den delen.
Var kommer så Kiron in i bilden när det gäller tsounamin i sydostasien?
Jo, genom dess opposition till Saturnus då undervattensjordbävningen inträffade (oppositionen var en dag ifrån exakt). Jag nämnde ovan att Kiron ofta var aktiv vid katastrofer som genererar stor sorg. Låt mig lägga till att kombinationer av Kiron med Saturnus oftast förstärker denna tendens hos Kiron. Vid tidpunkten och platsen där undervattensskalvet inträffade befann sig Kiron en bit in i 1:a huset, men oppositionen föll på Asc/Dsc ungefär när de första vågorna bör ha träffat land. Samtidigt som Asc/Dsc och Kiron/Saturnus sammanföll, bildade Pluto, Neptunus och MC ett i det närmaste exakt septilmönster, medan nodaxeln föll konjunkt MC/IC (norra noden på IC). |
|
|
|
Det förekom även en fullmåne den 26 december, den dag då jordbävningen inträffade. Vid tidpunkten för fullmånen ställd för jordbävningsplatsen befann sig Neptunus, Pluto och MC i ett septilmönster till varandra inom 37 bågminuters orb. Neptunus var inom 2 bågminuters orb från MC, och betänker man den grekiska Neptunus, Poseidons, rykte som den som får jorden att skälva, verkar detta synnerligen träffande. Desto mer oroväckande är att Neptunus och Pluto just ingått en septildans, som kommer att pågå under många år ännu, så risken för fler katastrofer av samma art bör inte underskattas.
Jag vill, med tanke på det jag redan sagt inte påstå att jag inte ser ovanstående som meningsskapande, men vill ändå som vanligt påstå att det inträffade inte på något vis var oförutsägbart. Möjligheten att på astrologisk väg förutsäga var och när naturkatastrofer kan tänkas inträffa är stor, om man bemödar sig om att undersöka närmare de centrala horoskopen i sammanhanget. Skulle man göra det skulle man inte kunna förhindra katastrofen, men väl förbereda sig för att på olika sätt minimera den resulterande förödelsen. Men så länge som astrologin ses som vidskepelse kommer detta naturligtvis inte att hända.
Det finns en tendens hos många astrologer att påstå att allting har en ”högre” mening. Det är mycket möjligt att det är så, om detta kan man filosofera länge. Det är också möjligt att horoskopet för jordbävningsögonblicket (06:59 lokal tid, den 26/12 2004, ca 92E 4N) innehåller ledtrådar till en sådan mening. Personligen skulle jag inte för allt smör i Småland vilja stå öga mot öga med de hundratusentals personer som mist anhöriga och/eller allt de äger och har och orera om någon ”högre mening”, och jag tänker inte göra det här heller.
Det sägs ibland att tiden läker alla sår. Det gör den inte, den går bara sin gilla gång. Tiden skapar dock ett avstånd som i bästa fall också innebär ett avstånd till sorgen. Men skänker den mening? Det vete sjutton. Kanske uttrycks åtminstone ett av Kirons ansikten av följande rader av den engelske diktaren Robert Bridges (1844-1930):
So quiet! doth the change content thee? – Death, whither hath he taken thee?
To a world, do I think, that rights the disaster of this?
The vision of which I miss,
Who weep for the body, and wish but to warn thee and awaken thee?
Ah! little at best can all our hopes avail us
To lift this sorrow, or cheer us, when in the dark,
Unwilling, alone we embark,
And the things we have seen and have known and have heard of, fail us.
|
|
