PLUTOS NEDGRADERING VÄCKER FRÅGOR
av Mark Beal

Torsdagen den 24 augusti röstade 424 astromer vid IAU:s (International Astronomical Unions) generalförsamling i Prag för att Pluto inte längre är att betrakta som en planet. Omedelbart efteråt kom kritik från astronomer som inte alls ansåg att Pluto borde nedgraderas. De klagade på att omröstningen riggats. Under de tio dagar som generalförsamlingen varade deltog 2700 astronomer, men bara dryga 15% av dessa stannade så länge som till omröstningen på torsdagen. Allt som allt deltog bara 4% av världens alla astronomer i voteringen.

Owen Gingerich, professor emeritus vid Harvard, menade att utgången var resultatet av en revolt, iscensatt av dynamiker – de astronomer som studerar himlakroppars rörelsemönster och gravitationsmässiga effekter. Dessa skulle varit besvikna på att de inte fick lika mycket att säga till om vid utarbetandet av ett annat förslag som de astronomer som studerar planeternas geologi.

Det tidigare förslaget skulle låtit Pluto vara kvar som planet, samt uppgradera asteroiden Ceres och Plutos största Måne, Karon, till planeter. En nyupptäckt himlakropp utanför Plutos bana som alltjämt går under namnet 2003 UB313 – men redan känd som “den 10:e planeten” alternativt Xena – skulle därmed blivit en 12:e planet. Nu blir inga av dessa planeter, utan istället dvärgplaneter.

Exakt när omröstningen ägde rum vet jag inte, men BBC – som brukar vara snabbt ute – publicerade nyheten på sin hemsida kl 13:34:45 GMT. Ställer man ett horoskop för den tidpunkten i Prag, hamnar Pluto i 1:a huset, drygt 12 grader från Ascendenten. Den är i kvadratur nodaxeln och Mars (som är konjunkt södra Månnoden). Detta placerar den f.d. planeten i ett prekärt läge, där den balanserar på en knivsegg mellan segregation och kongeration, något som beskriver situationen: Får den vara med och leka med de andra planeterna? Och svaret är nej, eftersom en taktiskt lagd JungfruMars (riggad omröstning?) är konjunkt södra Noden, som allmänt anses vara separerande till sin natur.

Allmänna frågor
Jag har fått en del frågor om den här händelsen. Någon undrade om man inte borde kunna se något i Plutos upptäcktshoroskop. Det borde man rimligen kunna göra, men tyvärr är upptäcktshoroskopet för Pluto notoriskt otillförlitligt. Överhuvudtaget har jag alltid känt mig lite tveksam till alla upptäcktshoroskopen, alltså även de för Uranus och Neptunus. Att fastställa existensen av en tidigare okänd himlakropp är en utdragen process, och det exakta ögonblicket när i det här fallet Clyde Tombaugh förstod att han hittat det han letat efter verkar väldigt svårfastställt. Alla upptäcktshoroskopen är angivna i hela timmar, vilket vittnar om att det är lite si och så med exaktheten. Man kan också invända att andra vetenskapsmän måste kontrollera att det faktiskt rör sig om en ny himlakropp innan dess existens blir “allmän kunskap”. Av dessa anledningar drar jag mig för att uttala mig med utgångspunkt ifrån upptäcktshoroskopet – som hur som helst inte genererar någon särskild information.

En annan fråga rör det utbredda synsättet bland astrologer att den tid då planeter upptäcks har ett intimt samröre med deras symbolik. Innebär då Plutos nedgradering någon betydelsefull förändring i de fenomen som symboliskt sett hör ihop med himlakroppen?

Denna fråga synes mig vara intimt knuten till en rad andra frågor som IAU:s beslut väcker. När jag först hörde nyheten var jag benägen att finna den lätt komisk – som astrologer benämner vi ofta olika himlakroppar – främst Solen och Månen – som planeter fastän de aldrig ansetts vara det. Astronomernas skäl må vara randiga, men som astrologer har vi andra intressen som måhända är rutiga. Men det tog inte många dagar innan Plutos nedgradering hade väckt en rad frågor hos mig som i hög grad berör det astrologiska arbetet, och jag kommer att diskutera dessa nedan. Låt mig först ge det korta svaret: Pluto har inte “avupptäckts”, men synen på den är i gungning. På samma sätt kommer inte kärnvapen, fascism, internationell terrorism, organiserad brottslighet, psykoterapi, maktfullkomlighet eller övervakning att försvinna – men synen på alla dessa kan möjligen komma att omvärderas (Pluto kan å andra sidan komma att få sin återupprättelse – ett lobbyarbete pågår redan).

Observatorisk konst
I begynnelsen var astrologin en observatorisk konst. Det man använde sig av var det man kunde se på himlavalvet. Under perioder kunde en eller annan kropp försvinna ur åsyn – Merkurius är svår att upptäcka på grund av dess närhet till Solen – men även detta gavs sin betydelse. Solen är normalt sett dold under vissa av dygnets timmar, men detta ger upphov till skillnaden mellan dag- och natthoroskop. Månnoderna finns inte i någon konkret mening, men deras existens kunde “påvisas” genom de cykliska Sol- och Måneklipserna. Ascentenden finns heller inte som något konkret, men är observerbart som den östra horisontlinjen. Det som vi kallar fixstjärnor hade naturligtvis sin betydelse, men bara i förbindelse med de rörliga himlakropparna.

Så småningom växte en del mer abstrakta fenomen fram. Husen finns ju inte i någon konkret mening; några klara gränser mellan zodiaktecknen som vi känner dem finns inte på himlen (där konstellationerna dessutom varierar i storlek); aspekterna är matematiska konstruktioner; matematiken fanns också med i utarbetandet av de s.k. Arabiska punkterna, där speciellt Fortuna eller Lyckopunkten periodvis givits stor betydelse.

Icke desto mindre var det de himlakroppar som syntes röra sig sedda från Jorden mot bakgrund av stjärnhimlen som var grunden i astrologin, liksom än idag. Utan rörelse, ingen variation i inbördes förhållanden, och därmed ingen astrologi.

Fram till slutet på 1700-talet var antalet rörliga himlakroppar begränsad till Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Det var dessa som under gynnsamma betingelser kunde skådas från Jorden. Deras relativa regelbundenhet innebar också att deras positioner var kända även när de inte var synliga, även om beräkningarna säkert kunde vara vanskliga när man fortfarande trodde att planeterna rörde sig i perfekta cirkelformade banor.

Detta speglar ett faktum som gällde för människor rent konkret på Jorden. I princip allt man kände till och kunde hantera på olika sätt kunde man också se och ta på. Det var en mycket konkret värld som speglas av att den yttersta planeten, Saturnus, alltjämt sägs vara förknippad med den materiella sfären, och fram till 1700-talet markerade säkerligen dess symboliska koppling till begränsningar på ett mycket konkret sätt de gränser för det möjliga som den fysiska världen då verkade sätta för människan.

Upptäckten av Uranus, Neptunus och Pluto sammanföll med stora förändringar i människans villkor som alla är förknippade med energiförsörjning. I samband med Uranus upptäckte man elektricitet; strax efter Neptunus upptäckt började man utvinna olja (1859); och Pluto hör som bekant samman med atomkraft. Förmågan att generera energi i hittills oanad omfattning möjliggjorde också den enorma teknologiska utveckling som skett de senaste 200 åren.

Detta menar jag hör ihop med osynligheten hos de yttre planeterna (här inluderar jag Pluto). Det som man idag kallar förnyelsebara energikällor är sådana som människan alltid använt sig av, och vars verkan är observerbar. Att Solen värmer upp jorden är så uppenbart att vi knappt tänker på det. Varje sjöfarare fram tills kol- och ångkraft förstod att man inte kom särskilt långt om det inte blåste. Elektricitet, å andra sidan, kan bara observeras genom sina effekter, inte som substans eller process (någon i fysiken kunnig person får gärna rätta mig om jag har fel). Möjligen kan blixten sägas vara en observarbar form av elektricitet, men det i sig kan sägas spegla det att Uranus är observarbar med blotta ögat vid vissa mycket sällsynta ögonblick.

Upptäckten av Uranus, Neptunus och Pluto sammanfaller med en process varvid det osynliga har blivit synligt i någon mening. Just nu sitter jag och producerar en text som jag ser på en skärm framför mig, men som inte finns i konkret form, utan som en digital ström i olika kretskort. Kruxet med detta är givetvis att i den stund strömförsörjningen sviker eller hårddisken kraschar (ta i trä), är all den informationen noll och inget värd. Jag kan ta fram kretskorten och betrakta dem, men jag kan inte utläsa någonting av dem, vilket jag hade kunnat göra om jag hade papperskopior av allting.

Vi har blivit beroende av processer som inte är naturliga och självklara för oss, såväl i socialt som teknologiskt hänseende. Det är på sätt och vis så självklart att vi inte kommer oss för att betrakta de yttre planeterna ur det perspektivet att de faktiskt inte kan ses utan hjälp av produkter vi har skapat. Vi kan nu “se” det osynliga, men bara så länge som vi lyckas hålla oss på en tillräckligt hög materiell/teknologisk nivå. Våra försök att bemästra det som Uranus, Neptunus och Pluto representerar är också alltjämt problemfyllt.

Liksom Uranus, Neptunus och Pluto alltid har funnits på plats, även när vi inte kunnat se dem, har det som dessa representerar till vissa delar också funnits. Handlingar som vi idag kallar terroristiska fanns redan på romartiden, men de benämndes inte som terrorism. Uranus var i högsta grad verksam när Martin Luther närapå träffades av blixten och beslöt sig för att viga sitt liv åt Gud. Även om dåtidens astrologer säkerligen var kapabla att uttolka en hel del av det som vi tillskriver Uranus, Neptunus och Pluto ur de faktorer de hade tillgång till, måste de yttre planeterna många gånger uttryckt sig på sätt som man bara kunde tillskriva Gud. Det är säkert ingen slump att religionens grepp om västerlandets människor minskat i takt med att de teknologiska landvinningar de yttre planeternas synliggörande är en del av förmått förklara sådant som tidigare varit oförklarligt.

Definitionsproblematik
Bakgrunden till Plutos degradering har att göra med den mängd föremål man alltjämt hittar ute i solsystemet. 2003 UB313 har en diameter som är större än Plutos, men att addera nya planeter skulle skapa en ohållbar situation på sikt. IAU har aldrig tidigare haft en klar definition av vad en planet är, men det är detta som framtvingats av den ständiga upptäckten av nya föremål.

Det är dock viktigt att komma ihåg att definitioner alltid är godtyckliga. Varför man drar en gräns här och inte där är oftast en pragmatisk fråga inom vetenskapen – även om ideologiska skäl ofta föreligger i bakgrunden. Man kan tänka sig många olika definitioner av planet, baserade på t ex storlek, rörelseschema, fysiska egenskaper; men olika himlakroppar kommer att betraktas som planeter beroende på vilken definition man väljer.

För det praktiska astrologiska arbetet är godtyckliga konstruktioner av det här slaget av mindre betydelse. Det som intresserar astrologen är om himlakroppen i fråga är användbar i konkret astrologisk tolkning. Men astronomernas dilemma är samtidigt vårt dilemma, ty även astrologin hotas att svämma över av nya himlakroppar som gör allt tolkningsarbete oöverskådligt. Redan nu finns det många fler kända himlakroppar per zodiakgrad än vi rimligen kan överblicka. Astrologins dilemma är i själva verket långt värre än astronomins. Astronomen är bara intresserad av en analytiskt användbar definition av vad som utgör en planet. Astrologen däremot har flera tusen objekt som potentiellt säger något om jordelivet.

Astrologin är en upplevelsebaserad konst. En himlakropps betydelse kan, teoretiskt sett, avgöras utifrån dess användbarhet. Men när man har så många himlakroppar att arbeta med blir det närmast omöjligt att särskilja deras symboliska betydelse från varandra, något som snabbt ger upphov till charlatanernas marknad där jag knappt vågar föreställa mig vad ett kardinalt kors mellan Kiron, Pandora, 2003 UB313 och Eros skulle sägas innebära, i synnerhet om dessa råkade transiteras av Sedna. Och framförallt: Hur betydelsefullt skulle det vara, även om vi kunde påvisa en “effekt” av ovanstående? Jag har från tid till annan studerat den astrologiska betydelsen av diverse asteroider, och hur fascinerande de än är, så kan jag ärligt säga att det i de allra flesta fall räcker gott med de två ljusen, de synliga planeterna, vinklarna, noderna och Uranus, Neptunus, Pluto. De senaste åren har jag också slutat använda de yttre planeterna som härskare.

Olika modeller
Jag skulle önska att astrologer gemensamt kunde skapa klarhet i den här förvirringen genom att komma överens om hur olika himlakroppar skall behandlas. Detta kräver dock att man kommer samman om ett konkret forskningsprojekt, och det tror jag ärligt talat inte kommer att inträffa någon gång snart. Men om någon till äventyrs skulle vilja bedriva egen forskning, erbjuder jag här ett antal tänkbara modeller för hur man kan tänkas väga olika himlakroppars betydelse.

Ockhams Rakblad, eller tankeekonomiska lagen
Enkelt uttryckt: Komplicera inte saker i onödan. Huvudsakligen skulle detta innebära en återgång till en strikt observatorisk astrologi. Kan man observera något utan hjälpmedel är det giltigt, annars inte. Detta skulle utesluta Uranus, Neptunus och Pluto, men med nödvändighet innebära ett intresse för fixstjärnorna.

Närhet och hastighet
Enligt den här metoden skulle de objekt som befinner sig närmast Jorden också ha störst betydelse (med vissa komplikationer vad gäller planeterna mellan Jorden och Solen). Detta skulle innebära att astrologin gick från att vara Solbaserad till att bli Månbaserad. Metoden försvåras av de många asteroider som rör sig mellan Mars och Jupiter, då dessa i praktiken skulle bli viktigare än Jupiter och Saturnus. Metoden har dock den fördelen att himlakroppar som ligger så långt bort att de i det närmaste verkar vara stationära automatiskt faller bort.

Storlek
Kort uttryckt, ju större en himlakropp är, desto viktigare är den också. Detta skulle göra Jupiter många gånger viktigare än Merkurius, men jag föreställer mig att den skulle kunna kombineras med närhets- och hastighetsprincipen så att någon form av matematisk rimlighet i bedömningen av himlakropparnas betydelse var möjlig att beräkna. En liknande princip finns sedan gammalt, och det är den som ger planeterna tyngd efter hur mycket utrymme de upptar på himlen sedda från Jorden.

Särfallsprincipen
Detta skulle innebära en strängt observatorisk astrologi där andra himlakroppar användes i speciella fall, och ansågs ha mycket specialiserade betydelser (såsom fixstjärnorna har). Detta förutsätter naturligtvis att man kan påvisa och komma överens om dessa mycket specialiserade betydelser.

Huvudvärksprincipen
Så kallad eftersom den skulle öka försäljningen av Treo tiofalt. Den innebär i princip att enligt överenskomna metoder undersöka varje himlakropp för sig för att utröna om dessa visar några astrologiska effekter. I praktiken är detta omöjligt, då det knappt finns astrologer nog att ta sig an uppgiften. Det är dock möjligt att komma överens om något slags turordning enligt storleks- eller närhetsprincipen och beta av himlakropparna en efter en.

Alla astrologiska forskningsprojekt hotar dock att stranda om man inte först lyckas reda ut grundläggande källor till såväl kritik som osämja: främst de ouppklarade frågorna om zodiak och hussystem. Man kan komma runt dessa genom att koncentrera sig på himlakroppars position i relation till vinklar och eventuellt Solen, såsom paret Gauquelin en gång gjorde. För egen del skulle jag helst se att man satsade på att lösa de grundläggande problemen innan man ger sig på att utreda Hidalgo, hur nära Solen jag än har just den asteroiden.

Men Pluto då?
Betyder verkligen Plutos nedgradering verkligen ingenting? kan jag höra någon fråga i mitt bakhuvud. I frågan ligger en föreställning om att ett ändrat synsätt på Pluto som föremål speglar ett ändrat förhållningssätt till det som Pluto symboliserar. Och egentligen är det för tidigt att säga, eftersom sista ordet i den här sagan inte sagts ännu.

Mitt främsta intresse ligger i den astrologiska praktiken. Jag har svårt att tänka mig att Pluto skulle visa sig mindre “verksam” för att några astronomer hittar på en godtycklig (och den är mycket godtycklig) definition av vad en planet är. Pluto har dessutom varit en betydande medspelare i många historiska skeenden långt innan den upptäcktes, så varför den plötsligt skulle bli mindre betydelsefull nu har jag svårt att se.

Däremot känns det lite märkligt, som om det skett en viss dignitetsminskning. “Din Måne kommer att ta emot en kvadratur från dvärgplaneten Pluto inom kort,” får det på något sätt att låta som ett snabbt övergående obehag som det dessutom kommer ett piller mot inom kort. Kan en dvärgplanet symbolisera en total transformation? Det behöver i sin tur inte enbart vara av ondo. Utgången av transiter påverkas delvis av förväntningarna man har på förhand. När jag tittar på mina egna transiter de närmaste fem-tio åren så märker jag att det finns en viss förrädisk tröst i Plutos degradering. Så när ni ändå håller på, kära astronomer, kan vi inte också degradera den där förvirrande typen Neptunus, och den där trista buttra Saturnus kan vi väl få vara utan? Lite Merkurius så vi kan kommunicera, lite Venus så vi kan älska, och lite Jupiter så att vi alla är glada och lyckliga, vad behöver vi mer?

En rymdsond beräknas nå Pluto år 2015. Vid det laget har den nått fram till mitten på Stenbocken, en tid så god som någon att få konkreta fakta om dess natur och äntligen fastställa dess status. Till dess… Tja, så som världen ser ut är det svårt att varavidare optimistiskt. Och hade jag varit Pluto hade jag varit skitsur över att reduceras till dvärg…