Is this heaven?
Is this hell?
(PINK MILITARY, ”Heaven/Hell”, 1980)
Pluto har uppenbarligen en starkt metafysisk dimension, och eftersom vi aldrig kan kontrollera våra metafysiska antaganden, kan vi bara spekulera om dessa. Men hur är det i den konkreta vardag vi allesammans lever i? När visar Pluto på himmel och när visar den på helvete? När hamnar man hjälplöst sist som Norge, och när gör man succé, som Ukraina?
Eftersom Pluto i så hög utsträckning handlar om makt, kan det vara intressant att betrakta en person som i högsta grad varit mäktig. Richard Nixon var USA:s president mellan 1968 och 1974, när han avgick till följd av Watergateaffären. Nixon föddes med Pluto i 10:e huset i opposition till en stark trippelkonjunktion med Merkurius, Mars och Jupiter. Merkurius härskar över såväl Nixons Asc som MC, och man måste betrakta konfigurationen som starkt lyckosam under vissa betingelser. Men i synnerhet när man har Pluto i 10:e eller 1:a huset är det lätt att söka makt för maktens skull eller egen vinning, men detta är egentligen inte Plutomakt, eftersom Plutomakt kräver ett rättvisepatos, som Nixons handlingssätt stred mot.
Pluto figurerar dock som en framgångsplanet vid den tidpunkt då Nixon fick sitt politiska genombrott, som kommunistjägare. Hans del i det sena fyrtiotalets häxjakt var en bidragande anledning till att han valdes till senaten 1950. Under denna tid passerade Pluto i sextil till hans MC. Men han skaffade sig samtidigt många svurna fiender – väldigt
plutonskt. Man kan diskutera huruvida de massavskedanden och svartlistor som följde i kommunistskräckens spår inte i sig var ett slags motsvarighet till Stalins utrensningar i Sovjetunionen, ett exempel på hur Pluto lätt projiceras, men också på hur den irrationella skräck den bär inom sig manifesterar sig själv.
Nixon förlorade presidentvalet 1960 mot John F Kennedy. Intressant nog hade Kennedy vid det tillfället Pluto kvadratur sin radixSol och transiterande Jupiter opposition sin natala Pluto. Nixon å andra sidan hade Pluto på väg genom 12:e huset, och han förlorade inte bara presidentvalet, utan också det kaliforniska
guvernörsvalet två år senare. Medan Pluto transiterade hans Asc verkade hans politiska karriär vara över, och han flyttade till New York för att praktisera juridik – Pluto ger en intressant vinkling på det att många amerikanska politiker i botten är jurister.
|
|
 |
She borders the pavement
Flanks avenues
Parades pass white glove attended By my mother the war
(10 000 MANIACS, ”My Mother The War”, 1983)
Liksom för Kennedy gjorde Jupiter en dynamisk aspekt till Nixons Pluto när han vann presidentvalet 1968. Men i övrigt var astrologin mer oroväckande, eftersom Pluto var på väg att kvadrera dess natala placering, och därmed även Merkurius, Mars och Jupiter. Hans tid som president präglades av detta. Han lovade att avsluta Vietnamkriget, men trappade istället upp det.
Men mest av allt verkar det som om det var hans sätt att handskas med Pluto som låg honom i fatet. Hans behov av fullständig kontroll och tendens att agera i lönndom är uppenbara. Han kunde fatta militära beslut som till och med hemlighölls för försvarsministern. Plutos antingen-eller-natur gjorde sig också gällande; alla som inte var med honom såg han som sina fiender. Precis som under kommunistjakten kringgick han elementära rättsprinciper och beordrade FBI att avlyssna regeringstjänstemän och reportrar. Han försökte skapa en grupp som i lönndom skulle öppna post och göra hemliga visiter hos dem han misstänkte var hans fiender, och därmed förrädare – men här fick han ge sig då inte ens FBI-chefen J Edgar Hoover vågade gå så långt och vägrade spela med. Och Hoover kunde man knappast anklaga för att vara kommunist – något Nixon med förkärlek betraktade sina ”fiender” som.
Tveklöst speglar allt detta i hög grad hans plutonska energi, men också oppositionen till Mars. Nixon begagnade sig ofta av idrottsliga metaforer, och det har sagts om honom att han såg alla medel som giltiga för att nå en seger, så länge inte domaren såg det.
Besatthet, tendensen att handla i lönndom, behovet av kontroll, att se allting i termer av svart och vitt, är alla precis lika plutonska som makten i sig.
|
|
|
|
Dora, Dora see the man is writing
Writing down all the words you say
We know, don’t we,
The truth is locked away
(MEKONS, ”Dora”, 1988)
Jag tycker mig se stora likheter mellan Pluto och den freudianska beskrivningen av detet eller id. I den freudianska analysen måste de undermedvetna drifterna tämjas och sublimeras för att civilisationen skall vara möjlig. I första hand talar vi då om aggression och sexualdrift, vilket kan förklara varför just sex och våld utpekas som så skadliga i den massmediala underhållningen. Men också varför sex och våld säljer så bra; själva inlevelsen i t ex en film kan i sig vara ett sätt att leva ut de drifter som måste hållas tillbaka i ett civiliserat samhälle. Problem uppstår i den mån man inte klarar av att skilja på fantasi och verklighet. Jag vill till och med mena att mediedebatten i vissa avseenden är skadlig därför att det personliga ansvaret vid vålds- och sexbrott fråntas gärningsmannen när man skyller gärningen på kulturen. Men då är vi inne på en Neptunusdiskussion. Pluto är inte den typen som tillåter att man skyller ifrån sig. Fortsätt läs på sida 3... |
|
