KYRKOLEDARNAS SYN PÅ ASTROLOGIN

av Peter Rudberg

DEN VIKTIGASTE NYARE UNDERSÖKNINGEN av detta ämne, som också ger en vetenskapshistorisk överblick, är U. Riedinger, Die Heilige Schrift im Kampf der griechischen Kirche gegen die Astrologie von Origenes bis Johannes von Damaskos, som avhandlar de grekisk­språkiga kyrkofädernas syn på astrologin under storkyrkans (= den av staten understödda kyrkan) sex första århundraden. Vi väntar ännu på en lika noggrann och uttömmande undersökning av de latinska kyrkofäderna från samma period men kan ändå i hög grad stödja oss på Riedingers undersökning, eftersom de grekiska kyrkoledarnas (framför allt Origenes’) uttalanden i frågan tjänat som förlagor till senare ställningstaganden för kyrkan i stort.

Ledarna för den statsunderstödda kyrkan avvisade och bekämpade skarpt astrologin redan från dess etablering på 300-talet i talrika skrifter, som ofta bar titeln peri heimarmene (om ödet), de fato (d:o) eller contramathematicos (mot astrologin). I sin polemik mot astrologisk praxis använde sig kyrkofäderna hela tiden av de gamla kritiska argumenten mot postulerandet av någon metafysisk verklighet överhuvud taget (!), som redan på 200-talet f.Kr. anförts av de grekiska skeptiska filosoferna Karneades, Kleitomachos och Panaitos. Förutom detta har man funnit och utvecklat många ytterligare argument i sitt bekämpande av astrologin, framför allt baserade på den paulinska kristologin, en tro som ser Kristus som förlossaren från allt astrologisktödes­in­flyt­ande.

I denna av Paulus givna tolkning av Jesus som utgångspunkt hämtade man sina argument mot astrologisk teori och praxis. Den teolog som kom att utöva det mest avgörande inflytandet i användandet av Bibeln och dess utläggning i denna motståndskamp var företrädelsevis Origenes, vars exeges kom att ge en markant efterverkan hos flertalet inflytelserika storkyrkliga kyrkoledare under flera århundraden. Framför allt hans kommentar till Genesis 1:14 blev det teologiska huvudvapnet i detta sammanhang. Att den citeras av Eusebius av Caesarea visar att denna skrift starkt influerade de efterföljande storkyrkliga teologiska förgrunds­gestalterna.

Origenes’ polemik mot astrologin i kommentaren till 1 Mos. 1:14 grupperar sig i fem huvudkomponenter:

(a) En exegetisk. Origenes koncentrerar sig här på definitionen av ordet ”tecken” i 1 Mos. 1:14. När Skriften säger att stjärnorna är tecken, tolkar Origenes bibelordet som ”tecken men inte effektiva orsaker.” Han utnyttjar två gammaltestamentliga skriftställen för att avvisa astrologin, Jes. 47:13 (”Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som mäter upp himmelen och spanar i stjärnorna och var nymånad kungör varifrån ditt öde skall komma över dig.”) och Jer. 10:2 (”Så säger Herren: Ni skall inte vänja er vid hedningarnas sätt och inte förfäras för himmelens tecken, därför att hedningarna förfäras för dem”). För att bestyrka vad som i motsats till astrologins prognoser är sant förutvetande samlar han sedan en veritabel dossier av bibeltexter som intygar att Gud är förutvetande och att han delgett profeterna kunskapen om framtiden;

(b) En moralisktavvisande. Med en intensitet som överträffar hans föregångare polemiserar Origenes mot astrologin till försvar för viljans frihet, något som genomsyrar hela hans kommentar till Gen. 1:14. Vi finner den i början av hans kommentar, omedelbart efter exposén av fatalisternas teorier, den upprepas då han avhandlar Judas’ förräderi och då han beskriver den dubbla möjligheten varje människa har att välja det goda eller det onda, och den återkommer i slutet av kommentaren. Var och en har möjlighet att följa Guds vilja eller avfalla från den;

(c) En filosofisktavvisande. Astrologin är för Origenes omoralisk och ogudaktig i sina praktiska konsekvenser. Astrologernas uppfattning att stjärnkonstellationen vid födelsen kan ha inflytande över individens framtida öde är för honom pretentioner som motsägs av logiken. Denna filosofiska argumentation tillhör den gemensamma delen av den antiastrologiska polemiken både bland skeptiska filosofer och storkyrkliga författare;

(e) En teologiskt avvisande. Här erkänner Origenes astrologins sanningshalt, men hävdar att det endast är änglarna som kan utöva den. Den är reserverad för väsen som står över människan. Änglarna har rätten att observera stjärnorna, men människorna begår synd om de ägnar sig åt den. Detta teologiska avvisande av människors utövande av astrologin är typisk för Origenes; Han koncentrerar sig på en utläggning av Guds förutvetande. Gud vet alla ting i förväg och ställer detta förutvetande till änglarnas disposition. Här uppvisar Origenes en avsevärd uppfinningsrikedom i sin strävan att övertyga läsarna om att, även om Gud vet allting, mänskligheten därför inte är underkastad ett på förväg bestämt öde. Gud respekterar människans viljefrihet.

Även Origenes’ tolkning av berättelsen om Bileam i 4 Mos. 24 som stamfader till Matteusevangeliets stjärntydare, användes som exegetiskt utgångsmaterial i denna polemik otaliga gånger. I ContraCelsum 1: 60 ger han följande intrepretation av Bileams profetia om Jakobs stjärna:

Till grekerna säger jag detta. Magerna står i förbindelse med demoner och åkallar dem genom sina formler för de ändamål de önskar; och de lyckas i sina förehavanden så länge som ingenting mer gudomligt och kraftfullt än demonerna och den formel som frammanar dem uttalas. Men om någonting mer gudomligt skulle framträda, skulle demonernas makt omintetgöras, eftersom de skulle vara ur stånd att motstå ljuset från den gudomliga makten. Följaktligen är det sannolikt ett det vid Jesu födelse då, som Lukas skriver och jag tror, ’en stor himmelsk här syntes som prisade Gud och sade, Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt’, hade som effekt att demonerna förlorade sin styrka och blev svaga; deras trollkraft hindrades och deras makt besegrades; de besegrades inte bara av änglarna som besökte jorden på grund av Jesu födelse, men också av Jesu ande och hans gudomliga makt. Följaktligen, då magerna ville utföra sina vanliga riter, som de tidigare utfört genom särskilda formler och knep, försökte de finna ut anledningen till varför de inte längre var verksamma, och drog slutsatsen att det var en viktig anledning. Då de såg ett tecken från Gud i himlen önskade de förstå vad det betydde. Jag tror att de hade Balaams profetia, upptecknad av Moses, som också var en expert i dessa ting. De fann där profetian om stjärnan och orden: ’Jag ser honom, men inte i denna tid, jag skådar honom, men inte nära.’ Och de antog att mannen som skulle komma med stjärnan hade kommit; och då de redan funnit att han var mäktigare än alla demoner och de väsen som vanligen brukade visa sig för dem och skapat vissa magiska effekter, ville de dyrka honom. De kom därför till Judéen, därför att de var övertygade om att en konung hade fötts och för att de visste var han skulle födas, men utan att förstå över vilket kungadöme han skulle härska. De medförde gåvor till honom som var, så att säga, en kombination av Gud och dödlig människa. Dessa gåvor var symboler, guldet gavs så som till en konung, myrran för en som skulle dö, och rökelsen till Gud; de gav dem då de tagit reda på hans födelseplats. Eftersom emellertid mänsklighetens frälsare var Gud och stod över änglarna som hjälper människorna, belönade en ängel magerna för den fromhet de visat genom att hylla Jesus genom att varna dem för att resa till Herodes, utan återvända till deras eget land efter en annan väg.

Dessa båda exegeser av Origenes blev prototyper för de efterföljande kyrkoledarna ideras kamp mot astrologin. Hans betydelse för givandet av en av Paulus’ teologi färgad teologisk vapenarsenal kan knappast överskattas eftersom nästan samtliga senare kyrkofäder och de flesta medeltida teologer använder sig av denna Origenesskrift (Exeges över Gen. 1:14) då de behandlar astrologin och stjärnornas betydelse.

Astrologin är för Origenes ett ”djävulens verk”, och mot den och dess anhängare uttalar han i paulinsk anda upprepade förbannelser, anatemata. Det tycks undgå hans uppmärksamhet att han hamnar i uppenbara självmotsägelser då han å den andra sidan (i kommentaren till 1 Mos. 1:14) hävdar att astrologin är en visdom av så helig natur att den är reserverad för Guds änglar. Utsagan att de mager som kom för att hylla det nyfödda Jesusbarnet ”stod i förbindelse med demoner” och att ”då de upptäckte att deras riter inte längre var verksamma” , de såg ”ett tecken från Gud i himlen” och ”önskade förstå vad det betydde.”, varpå Origenes ”trodde att de hade Bileams profetia” som de då skulle ha tolkat som att Jesus var den man som skulle komma med stjärnan” och då de ”redan funnit att han var mäktigare än alla demoner och de väsen som vanligen brukade visa sig för dem och skapat vissa magiska effekter” de ville de dyrka honom, är påståenden som vilar på rent fiktiva antaganden, utan förankring i historisk verklighet.

Traktaten peri heimarmenes av Gregorios av Nyssa (död 394) har bevarats för eftervärlden, och kan sägas representera den grupp polemiska skrifter, som i första hand använde sig av en bevisföring med den kritiska udden riktad mot stoicismen och bekämpade astrologin inom ramen för ett försvar av viljans frihet.

Från Johannes Chrysostomos (död 407) har vi sex predikningar, peri heimarmenes tekai pronoias (Om ödet och försynen). Från det latinska språkområdet har vi framför allt de skrifter av Augustinus som polemiserar mot astrologin.

Huvudargumenten mot astrologisk praxis

DET BÄSTA EXEMPLET PÅ DEN TYP av argument mot astrologisk praxis som dessa kyrkoledare använde ger Hippolytus (170 - 236), biskop i Rom och lärjunge till Irenaeus. Han har i sin ”Vederläggning av alla kätterier” (Refutatio omnium haeresium) IV, 1 ff., V 13, 3 ff., 15, 4 ff. praktiskt taget ord för ord följt den skeptiske filosofen Sextos Empirikos i sin argumenation mot astrologisk praxis.

Verket i sin helhet avhandlar ett antal tankeriktningar som från paulinskt-storkyrklig horisont betraktas som heresier, däribland astrologin, och är indelat i tio böcker. Den första boken innehåller en översikt över antikens filosofskolor; den andra (som tyvärr gått förlorad) den egyptiska visdomen och dess mysteriekulter; den tredje (saknas också) den kaldéiska vetenskapen och astrologin; men den fjärde (där inledningen saknas) finns bevarad, och denna redogör för den kaldéiska horoskopin och de babyloniska filosofernas läror; i bok 5 - 9 avhandlar så Hippolytus de teologiska riktningar som betraktades som heretiska, där han hänför de urkristna grupperna - ebioniter, elkesaiter m. fl. - till samma kategori som gnostikerna (!). Den tionde boken är så en resumé av hela verket, tillsammans med författarens egen uppfattning.

I den fjärde boken, där Hippolytus alltså avhandlar astrologin, visar efter en jämförelse att han i sin framställning (utan att uppge källan) begagnar sig av den skeptiske filosofen Sextus Empiricus’ verk Adversus mathematicos, som i den skeptiska filosofitraditionens namn går till angrepp mot den organiserade kunskapens discipliner som de utvecklats sedan Platons och Aristoteles’ dagar: grammatik, retorik, geometri, aritmetik, astronomi, musik och natur­vet­en­skap.

Den religiösa grundhållningen hos Sextus Empiricus är ateistisk, och eftersom han inte postulerar någon gudomlig makt som påverkar tillvaron, kan inte heller astrologin ha någon betydelse:

”Om det inte finns några gudar, så existerar ingen divination. För detta är den vetenskap som observerar och tolkar tecknen som gives människorna av gudarna. Icke heller kan det finnas någon förutsägelse som sker genom gudomlig uppenbarelse, eller genom stjärnorna.”

Adversus mathematicos, kapitlet Adversus physicos, 132.

Det är alltså en ateistisk filosofs argument mot astrologin, som den kristne biskopen Hippolytus begagnar sig av i sin polemik mot astrologin.

Sextus Empiricus har själv uppenbarligen inte befattat sig närmare med sin samtids astrologi (200-talet f.Kr.), något som Hippolytus bekänner att icke heller han gjort (IV, 2). Han inleder, liksom Sextus Empiricus, med att först kortfattat redogöra för de astrologiska elementa han känner till: planeterna, deras aspekter, stjärntecknen, de s.k. ”kardinalpunkterna” (horoscopos-punkten, motsv. ascenden­ten i modern astrologi, dysis, motsv. descendenten, mesuranema, motsv. MC och antimesuranema, motsv. IC) och deras tolkning i astrologisk praxis (IV, 1, 3).

Sextus Empiricus’ sammanfattning av astrologisk praxis är en hastig och mycket ofullständig överblick över ämnet. Hade Hippolytus tagit del av hur långt den vetenskapliga astrologin nått vid den tid han skriver sitt kritiska verk genom att studera de bland hans samtida astrologer allmänt använda handböckerna - i första hand Ptolemaios’ Tetrabiblos Vettius Valens’ Anthologarium Libri - hade han insett att många punkter i Sextus’ kritik redan anteciperats av astrologerna. Exempelvis utvisar Valens’ Anthologiarium att horoscopos-punkten (ascendenten) inte längre ansågs vara den allt dominerande komponenten i horoskopet.

Men Sextus Empiricus menade att astrologerna betraktade horoscopos-punkten som själva utgångspunkten för astrologisk analys (Adv. math. 5, 49), och att han skulle kunna krossa astrologins själva fundament genom att koncentrera sin attack på detta enda element i astrologisk praxis. Han försökte demonstrera detta genom tre argument:

1. För att kunna fastställa horoscopos-punkten (ascendenten) är vetskap om det exakta födelseögon­blicket nödvändig.

2. Punkten måste fastställas exakt.

3. Den uppstigande stjärnkonstellationen måste vara exakt observerbar.

Det första argumentet aktualiserade frågan om det var konceptions­ög­­onblicket eller födelseögonblicket som var avgörande. Sextus Empiricus hävdade att det exakta konceptionsögonblicket inte kunde fastställas (5, 55-64), vilket också Hippolytus anför med nästan identiska ordalag (IV, 3). Men inte heller födelseögonblicket kunde fastställas med tillräcklig precision, menade Sextus. Han kände uppenbarligen inte till hur man praktiskt gick till väga med hjälp av efemerider (planettabeller). Han anför i stället en annan metod, genom vilken välbärgade föräldrar trodde sig kunna tillförsäkra sig en exakt fastställelse av deras barns födelse­ögon blick:

På natten .... satt en astrolog på något högt berg och iakttog stjärnorna, en annan satt i det rum där kvinnan skulle föda. Så snart hon gjort det, signalerade den senare med hjälp av en gonggong till den på berget sittande astrologen. Då han hörde ljudet, antecknade han det stjärntecken som just var i uppstigande, dvs. horoscopos-konstellationen, därefter horoskopets andra faktorer och Solens position (5, 27-28).

Sextus menade att tidsintervallen mellan födelsen och den tidpunkt då gongongslagets ljudvågor nådde astrologen, skulle göra observationen missvisande (5, 71). Eftersom han inte kände till att astronomiska tabeller (efemerider) inte bara existerade, utan i själva verket i stor omfattning användes av astrologer, visste han inte heller att en korrektion för denna tidsintervall kunde göras. Dessutom är exemplet ett stycke hårklyveri. Om vi tänker oss att det berg som den observerande astrologen sitter på är 100 meter högt och avståndet mellan huset och berget är 1 kilometer, skulle det ta 3 sekunder för ljudvågorna att nå fram, eftersom ljudets hastighet i luften är 330 m/sek. Om vi utgår från en genomsnittlig uppstigningstid för varje stjärntecken på 2 timmar (= 7200 sekunder), skulle då en korrektion på 0, 0125 grad behöva göras, där ett helt stjärntecken omfattar 30 grader. Detta är en försumbar avvikelse.

Exakt samma argument anför Hippolytus i sin kritik av astrologin (IV, 4); den enda metod för att upprätta ett horoskop uppenbarligen också han känner till är den med två astrologer och gonggongen. Hade han tagit på sig mödan att studera det han kritiserade, skulle han upptäckt vilka kriterier som var grundläggande för astrologisk praxis.

I den sista avdelningen av sin attack på astrologin anför Sextus Empiricus mera generella kritiska argument som sedan Karneades av Kyrene (214 -129 f.Kr.) riktats mot astrologin:

1. Profetiorna om kejsarriken och härskare är falska. ”Av människor födda samma ögonblick....har några blivit härskare, andra har åldrats i kedjor (5, 88). Många föddes till exempel vid samma tidpunkt som Alexander den store, men ingen hade ett levnadsöde som han. Detsamma gällde män som var födda samtidigt med Platon (5, 89).

2. Å andra sidan borde människor som är födda vid olika tidpunkter ha olika öde. Detta var åtminstone inte sant i fallet med de som stupade på samma slagfält, oavsett ålder, som hade skett med otaliga perser och många greker på Marathon. Många av de som återvände från Troja drunknade, trots att inte alla av dem kunde ha varit födda i Vattumannens tecken (5, 91-93).

3. En människa och en åsna födda i samma stjärntecken skulle vara utsatta för samma astrala inflytanden, liksom alla djur. Ändå kunde en göra en lysande karriär, men den andre tillbringade sitt liv som djur, eller var dragdjur till en kvarn (5, 94).

Hippolytus skriver:

”Ty de som är födda vid samma tid får icke samma levnadsöde, utan vissa, till exempel, har blivit kungar, och andra har åldrats i kedjor. Det har aldrig fötts någon som varit jämbördig med Alexander Makedoniern, trots att många föddes samtidigt med honom; och ingen som kunde mäta sig med Platon ”(Adv. Haer. IV, 5).

...ett uppenbart plagiat av Sextus Empiricus 5, 89. Vidare:

”....hur kunde det komma sig att så många av barbarerna som kämpade mot grekerna vid Maraton eller Salamis samtidigt dödades? Ty otvivelaktigt hade icke alla dessa samma horoskop. Och, vidare, sägs det att de som är födda i Vattumannens tecken kommer att omkomma vid skeppsbrott: hur kan det då komma sig att så många av de greker som återvände från Troja drunknade i havet vid Euboeas stränder? Ty det är osannolikt att alla, skilda åt av en lång tidsintervall, skulle ha varit födda i Vattumannens tecken.”

Läs Sextus Empiricus 5, 91-93 ovan! Hippolytus hävdar:

”....att en person född i Jungfruns tecken skulle ha långt rakt hår, vara ljushyad, barnlös, anspråkslös? Dessa påståenden, och andra, liknande dessa, förtjänar emellertid snarare att skrattas åt än att tas på allvar. Ty, enligt dem, är det icke möjligt för någon etiopier att vara född i Jungfruns tecken.”

En jämförelse med Sextus Empirucus 5, 102 visar varifrån Hippolytus hämtat sitt exempel.

Om en dåtida yrkesastrolog hade beretts tillfälle att bemöta dessa kritiska argument hade han kunnat vederlägga samtliga. Ett studium av Ptolemaios’ Tetrabiblos ger vid handen att för kollektiva skeenden av den art Hippolytus här nämner, händelser som har samband med nationellt-politiska företag är avhängiga nationens horoskop.

Augustinus (354 - 430) berättar i Confessiones IV 3, att han i sin ungdom var en ivrig anhängare av stjärntydarkonsten och konsulterade ofta astrologer. Han ställde själv horoskop, följde förloppet av sina egna förutsägelser och diskuterade med astrologer om olika huvudteser i den seriösa astrologin. Han övertalades av vänner och bekanta - av Vindicianus, som själv i sin ungdom ville bli astrolog, Nebridius och framför allt Firminus, om ”astrologins dårskap”. Ytterligare egna tankar och tester, särskilt beträffande tvillingfödslar, förde honom till en slutgiltig ståndpunkt, där han till slut avfärdade astrologin som en ”skrattretande dårskap” (VII 6). Efter sin omvändelse till den kristna tron bekämpade skarpt astrologerna och de moraliska och själsliga skador han uppfattade att astrologin kunde ge. Hans passager i De Civitate Dei, V, 7, ger värdefull information om astrologins betydelse omkring år 400 e.Kr.; gång på gång återkommer klagomål över de kristnas konsultationer av mathematici (astrologer) i hans skrifter.

Det viktigaste argumentet mot astrologin de paulinska kyrkoledarna hävdar är denabsoluta oförenligheten mellan de paulinska trosgrunderna om Kristus som den som genom en offerdöd en gång för alla löst mänskligheten från ”denna världens makter” och astrologin. För de storkyrkliga författarna är astrologin ren hedendom; den är enligt Henoks bok 7,1 och 8, 3 ett ”påfund av demoniska makter”, som ”stundom hemligen intalar människorna astrologiska förutsägelser som stämmer” (Tatianus Or. ad. Gr. 8). Att författaren till Henoks bok hade bristfälliga astronomiska kunskaper tycks inte hindra dessa författare att ivrigt instämma med honom i bannlysningen av astrologin - han talar ofta om de ”fallna änglarna” som ”fallna stjärnor”, vilket tyder på ett metaforiskt snarare än bokstavligt sätt att närma sig ämnet.

Johannes Chysostomos hotar eftertryckligt i sin andra homilia peri heimarmene, att ingen som ägnar sig åt astrologi ”undgår helvetet.” Som man kan förvänta sig stöder sig dessa kyrkoledare på textställen hämtade från Paulus’ skrifter. Origenes utgår från 1 Kor. 2:6 då han förklarar att han med ”denna världens förgängliga makters vishet” (han avser demoner med uttrycket) förstår ”egypternas hemliga och dolda filosofi, kaldéernas astrologi och den föregivna kunskapen om de högsta tingen som man tillskriver indierna.” Basileus av Caesarea slungar ett Paulus-citat, Rom. 1:21-22, mot astrologerna (”De har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa, men blev dårar.”) Detta Paulus-ord användes ofta av de tidiga storkyrkliga författarna i deras kamp mot astrologin. De paulinska kyrkofädernas klassificerade astrologin som en ”svår synd”, som visserligen är ”dold”, men i Guds dom kommer att ”uppenbaras”, något som Johannes Chysostomos ger vältaligt uttryck för i sin kommentar till 2 Kor. 5:10.

Däremot uppvisar författaren till Pseudoklementinernas Recogni­tio­nes - en skrift med klart urkristen anknytning - anmärknings­värda detaljkunskaper i astrologi (Rec. IX 12, 17, 18, 22, 24, 26. X 11).

De storkyrkliga ledarnas konciliebeslut mot astrologin

I OLIKA KONCILIEBESLUT UTFÄRDADE de paulinska kyrkoledarna stränga fördömanden och straffsatser mot teoretisk eller praktisk astrologisk verksamhet. År 447 uttalade konciliet i Toledo ett anatema över priscillianisternas tro att de mänskliga själarna och kropparna är underkastade stjärnornas inflytande; och detta upprepades återigen år 561 under konciliet i Braga. En viktig gestalt i utvecklingen av tidig spansk kristendom var Priscillinianus avAvila. Priscillianus tilläts aldrig motta ordination till präst av den paulinska kyrkoledningen i Rom. Priscillianismen började i södra Spanien, spred sig snabbt västerut och norrut, särskilt till Gallien. Priscillianus strävade att insamla kristna skrifter som låg utanför den romerska kyrkans kontroll och censur. Den priscillianska strömningen var en kristendomsform som helt kringgick Roms paulinska ortodoxi och hade börjat etablera sig i Västeuropa. Priscillianus tog aktiv ställning mot paulinsk teologi - han förnekade t. ex. den paulinska treenighetsläran och strävade efter att ta till vara på och förvalta kyrkans esoteriska arv, däribland astrologin.

Följaktligen blev hans lära ett hot mot den den etablerade storkyrkan. År 386 blev Priscillianus och minst fem av hans lärjungar avrättade som kättare. Domen avkunnades i Trier, men Priscillianus’ kropp forslades tillbaka till Spanien och begravdes i Gallicien.

Kyrkomötet i Konstantinopel år 553 under kejsar Justinianus angrep i Canon 61 återigen med stor skärpa astrologin och fick stora penningbidrag av kejsaren för dess bekämpande. Det andra konciliet i Bracara år 572 utfärdade på nytt ett strikt förbud mot varje astrologisk verksamhet.

Under 600-talet kan den statsunderstödda storkyrkan anses att ha lyckats i sin strävan att sätta en ”synd”-stämpel på astrologin. Astrologin tvingades därefter under jorden och har egentligen inte kunnat börja återupprättas förrän under 1900-talets senare hälft, då seriösa astrologer åter har kunnat ge ut sina skrifter under eget namn i stället för pseudonym.

Bristen på kunskap om astrologi hos de paulinska kyrkoledarna

Efter sin noggranna genomgång av de grekiskspråkiga kyrkofädernas polemik mot astrologin konstaterar Riedinger avslutningsvis att ”Om en kristen teolog hade större kunskap om astrologi än den - för att ta en bild från modern tid - som förmedlas via kiosk­littera­turen, kan betvivlas. Sannolikt kände de till namnen på författarna till “astrologernas biblar”, Ptolemaios, Nechepso, Dorotheos av Sidon; ”om de kände till innehållet i dessa handböcker är emellertid en annan fråga.” (min kursiv.).

Den handbok som sannolikt åtnjöt det högsta anseendet och var mest i bruk bland astrologerna under de första århundradena av den kristna eran var den alexandrinske astronomen, geografen och matematikern Klaudios Ptolemaios’ (omkr. 85 - 160 e.Kr) omfat­tan­de verk Tetrabiblos. Förutom betydande insatser som matematiker (bl.a. inom plan och sfärisk trigonometri) utövade Ptolemaios ett avgörande inflytande på klassisk astronomi genom denna handbok. Han korrigerade Hipparkus’ förteckning över fixstjärnorna, och upprättade tabeller för beräkning av planeternas latitud, longitud och rörelser; han avhandlar eklipserna och metoder för beräkning av dem; verket innehåller också en omfattande katalog över fixstjärnorna, med uppgifter om magnitud (ljusstyrka), latitud och longitud.

Man får en känsla av karaktären av den skepticism Ptolemaios mötte som professor i Alexandria i genom hans egna ord i inledningen till Tetrabiblos:

”Det är emellertid vanligt bland de obildade att förtala allt som är svårt att tillägna sig, och förvisso måste de som fördömer den första av dessa två discipliner [beräkningen av planetpositionerna] anses som totalt blinda, vilka argument de som ifrågasätter den andra [analysen av planet­inflyt­andet] än anför till sitt försvar” (s. 1).

Hade de storkyrkliga biskoparna och författarna bemödat sig om att studera innehållet i denna handbok hade deras kritik och anatemata tystnat. I själva verket hade det inte krävt någon större intellektuell ansträngning, eftersom grundläggande reflektioner från Ptolemaios’ arbete fanns nedtecknade i ett extrakt från verket, Centiloqium (hundra astrologiska aforismer), tillskrivet Ptolemaios. I aforism V hade de kunnat läsa: ”En kunnig person, som är bekant med stjärnornas natur, är i stånd att avvända många av deras effekter, och förbereda sig inför dessa effekter innan de inträffar.”, och i aforism VII: ”Ett vist sinne förbättrar himlarnas inflytande, liksom en skicklig agronom förbättrar naturen genom förädling.” - läroextrakt som klart motsäger deras uppfattning att astrolo­gin utesluter viljefrihet och motivation till sedlig strävan.

Slutomdöme

DE STORKYRKLIGA LEDARNAS POLEMIK mot astrologin var i hög grad betingad av deras acceptans av Paulus’ lära om Kristus som en världs­frälsande gud, en salvator mundi. Enligt denna lära hade Kristus genom en offerdöd en gång för alla förlossat mänskligheten från ”denna världens makter”, till vilka de astrologiska inflytandena räknades. Eftersom dessa makter ansågs onda, blev också astrologin ett ”djävulens verk” i deras ögon, och skulle som sådan utrotas ur kyrkan.

Dessa kyrkoledares argument mot astrologisk praxis avslöjar att de inte skaffat sig kunskaper om det ämne de polemiserar emot. De har inte studerat sin samtids fackastrologiska handböcker, utan plagierar (mer eller mindre) ateistiska skeptiska filosofers argument mot postulerandet av en metafysisk och andlig verklighet överhuvud taget, där astrologin är en del av måltavlan för dessa filosofers kritik.

På det moralteologiska området hävdade de paulinska kyrkofäderna att astrologins dogma heimarmenes (ödeslära) var ett hot mot deras uppfatt­ning om människans situation. Människan blev, ansåg de, genom stjärnor­nas inflytande ofri i sitt tänkande och handlande och kan därmed inte göras ansvarig för sin vandel. Synd och straff, ett redbart liv och dess belöning blir begrepp som förlorar sin betydelse och inte svarar mot någon verklighet. Astrologin uteslöt för dem all motivation till sedlig strävan.

Det tycks undgå deras själviakttagelse att de med denna argumenta­tion hamnar i uppenbara självmotsägelser, något som visar sig tydligast hos Augustinus, som i sin polemik mot Pelagius hävdade att människan efter syndafallet förlorat sin fria vilja och står under ett inre tvång att kontinuerligt begå syndfulla handlingar - en uppfattning som ratificerades vid kyrkomötet i Efesus år 431. Dessutom innebar hans predestinationslära ett oåterkalleligt och förutbestämt öde för människan. Medan han alltså avvisade tanken på viljans frihet i sin lära, hävdar han eftertryckligt då han vänder sig mot astrologin att den kristna tron innebär viljefrihet i motsats till vad han uppfattade som astrologins tro på ett oundvikligt öde. Den likaledes inflytelserike Origenes hamnar även han i uppenbara självmotsägelser då han i samma andetag hävdar att astrologin är ett ”djävulens verk” som den är en visdom av så helig natur att den är reserverad för Guds änglar.

Hade de paulinska kyrkoledarna bemödat sig om att studera innehållet i de handböcker som mest var i bruk bland de samtida astrologerna hade de kunnat inse att astrologin inte utesluter viljefrihet eller sedlig strävan. Argumenten mot astrologisk praxis (plagierade av grekiska ateistiska filosofer) faller på det orimliga valet av kunskaps­auktoritet: de grekiska skeptiska filosoferna hade som huvudsyfte att söka visa att det överhuvud taget inte existerade någon gudomlig verklighet. Att låta dem vara kunskaps­auktoritet är liktydigt med att instämma i deras grundhållning - ateismen. Argumentet att astrologin utesluter människans viljefrihet är ogrundat, eftersom de samtida fackastrologiska handböckerna inte ger någon grund för en sådan uppfattning.

Denna ovetenskapliga och direkt vidskepliga inställning till astrologin har hårdnackat levat kvar i den etablerade kyrkan. I den senaste editionen av den katolska katekesen (1994) förkunnas: ”Alla former av divination skall avvisas: åkallan av Satan eller demoner, åkallan av de dödas andar eller annat sådant som falskeligen anses ’avslöja’ framtiden. Att konsultera horoskop, astrologi, handspådom, tolkning av järtecken och lottkastning, clairovayansens och mediumismens fenomen döljer alla en strävan efter makt över tiden, historien och, i den slutliga analysen, andra människor, liksom en önskan att blidka dolda makter. De står i motsatsställning till den ära, respekt och tillgivna fruktan vi är skyldiga endast Gud.” Redan i konfirmationsundervisningen skall alltså de katolska barnen ”varnas för dessa ockulta mystiker, som ägnar sig åt avgudadyrkan och leder in människan på Satans vägar”.

Här finner vi en återklang från inkvisitionens synsätt: att utöva astrologi likställs med satanism (“åkallan av Satan eller demoner”) och anses dölja en strävan efter “makt över tiden, historien och andra människor” liksom “en önskan att blidka dolda makter.”

Som vi tidigare sett baserade sig kyrkoledarna i sin argumentation mot astrologin på en ytlig och ofullständig kunskap om astrologisk praxis (motsvarande “kiosklitteraturens” nivå enligt Riedinger). Filosofiska argument mot astrologin hämtade man från en ateistisk filosof (Sextus Empiricus), utan att inse att detta innebar en uppenbar självmotsägelse, eftersom man menade sig företräda tro på en Gud (“den ära, respekt och tillgivna fruktan vi är skyldiga endast Gud”, för att citera den nuvarande katolska katekesen).

Alla vi som på allvar ägnar oss åt astrologi reagerar naturligtvis på samma sätt inför sådana officiella uttalanden: tvärtom mot vad den katolska kurian förmodar, har vårt engagemang fört oss närmare universums skapare.

Återstår bara att konstatera med den grekiske filosofen Zenon:

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

___________________________

Litteratur

Wilhelm Gundel & Hans Georg Gundel, ASTROLOGUMENA. Die astrologische Literatur in der Antike und ihre Geschichte, Wiesbaden 1966.

U. Riedinger, Die Heilige Schrift im Kampf der griechischen Kirche gegen die Astrologie von Origenes bis Johannes von Damaskos, Studien zur Dogmengeschichte und zur Geschichte der Astrologie, Innsbruck 1956.

Nicholas Campion , An Introduction to the History of Astrology, Bromley 1982.

Ptolemy’s Tetrabiblos . Newly translated from the Greek Paraphrase of Proclus, (nytryck) Hollywood 1976, II.

L.C.P.J. de Vreese , Augustinus en de Astrologie, Diss. Amsterdam (Maastricht) 1933, tar upp den vetenskapliga behandlingen av tvillingproblemet, om motsatsförhållandet mellan astrologin och viljans frihet, tron på Guds allsmäktighet och kristen lära, och om de österländska stjärntydarnas stjärna.

Catechism of the Catholic Church , London 1994.