INVÄNDNINGAR MOT ASTROLOGIN
av Mark Beal

 

Astrologer gillar att framhäva sin disciplins långa historia. På astrology.com kallas astrologin t.ex. ”the oldest science known to humankind”1 . Tveklöst har olika former av stjärntydning en lång historia2, men såvida man håller sig till kända historiska fakta så är det först i det gamla Babylonien som man kan se en framväxande astrologisk tradition, och först i det antika Grekland som astrologin får en form som vi kan känna igen oss i än idag.

Detta, tror jag, är numera rätt väl accepterat bland astrologer. Det finns dock de som hävdar att man i förhistorisk tid besatt både kunskaper och visdom som vida överträffar vår egen, och att astrologin var en vital del av dessa kulturer3. De flesta sådana idéer strandar dock på sin egen historiska okunnighet. Ett ytterligare problem är naturligtvis bruket av ordet ”vetenskap”. Om man plockar ut ”vet-andet” ur vetenskap (”sci” i science fyller samma funktion), så är det klart att snart sagt all mänsklig aktivitet som syftar till att tillägna sig kunskap kan betecknas som vetenskap. Om man däremot med vetenskap åsyftar ett mer stringent kunskapssökande med inslag av empiriska prövningar, så är det djupt ahistoriskt att kalla snart sagt någonting för en vetenskap före det vi ibland kallar den ”moderna vetenskapen”, även astrologin.

Astrologins skarpa nedgång under 1700-talet är naturligtvis inte oavhängigt den moderna vetenskapens uppgång under samma period. Upplysningstidens projekt för att röja undan gamla vidskepliga föreställningar var ett led i detta. Men astrologin dog inte ut, och ett nyvaknat intresse för den under slutet av 1800-talet och fram till vår tid har föranlett många moderna vetenskapsmän att söka vederlägga den en gång för alla. I USA grundades 1976 CSICOP, numera CSI (Committee for Skeptical Inquiry), för att, som det heter, kritiskt undersöka ”paranormal, fringe science, and other claims”4. I Sverige grundades på 1980-talet en motsvarande organisation, Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), som bland annat ”försöker granska vilka vetenskapligt grundade argument som finns för - eller emot - kontroversiella fenomen som astrologi, healing, homeopati, slagrutor, telepati, UFO och så vidare.”5 Det är således inte bara astrologi som står på dagordningen, men i den här artikeln är det bara astrologikritiken jag är intresserad av.

Först vill jag dock ägna en stund åt astrologins historia, för att poängtera vissa saker som varje förnuftig människa som ägnar sig åt astrologin någon gång måste ha funderat över.


Tidig godtycklighet

För det första är den enda delen av astrologin som har en direkt astronomisk grund, himlakropparnas (skenbara) rörelser sedda från Jorden. Under den tid då astrologin systematiserades i det antika Grekland var det dock så att man levde med ett antal felaktiga antaganden om universum och solsystemet, t.ex. att alla planeterna rörde sig i perfekta cirklar och att Jorden låg i solsystemets mitt. Sådana vanföreställningar levde även Ptolemaios med när han sammanställde och systematiserade sin tids astrologiska kunskap i Tetrabiblos6. Således levde astrologerna under många sekel med ofullständig kunskap om planeternas rörelser, en omständighet som först avhjälptes i och med Tycho Brahes och Johannes Keplers astronomiska observationer under sent 1500- och tidigt 1600-tal. Detta krävde metoder som var tämligen okänsliga för det slags små felmarginaler som får stora konsekvenser i mycket modernt astrologiskt arbete.

I vår tid är vi vana vid att skeptiker påpekar att konstellationerna på himlavalvet inte sammanfaller med zodiaken så som den används av de flesta nu verksamma västerländska astrologer (det finns ett antal astrologer som använder konstellationerna sådana de är, men de är relativt få till antalet). Det är en tvistefråga som i sig är intressant, men som för tillfället är mindre betydelsefull än den uppenbara omständighet att konstellationerna redan från början är mänskliga konstruktioner. Alla minns väl från sin skoltid bilder där stjärnorna är hopbundna av streck så att man tydligt skall kunna se vad de anses avbilda. Men på stjärnhimlen finns det inga streck. Samtliga konstellationer har en gång (så vitt vi vet) blivit till genom att människan själv med fantasins hjälp dragit streck och bildat sig en uppfattning om att en konstellation liknar tvillingar och en annan fiskar.

Vid ett relativt tidigt stadium i astrologins utveckling har man lyft ut tolv konstellationer som ligger längs ekliptikan och därmed markeras i tur och ordning genom Solens skenbara rörelse över himlavalvet under loppet av ett år. Dessa har man sedan organiserat i tolv lika stora delar, trots att konstellationerna inte alls är lika i storlek och ibland delvis överlappar varandra. Redan här finns således en viss godtycklighet inbakad i kakan. Att välja konstellationer som ligger längs ekliptikan kan man finna rimliga skäl för, men den symbolik man tillskriver dem är inte på något vis självklar.

Än värre blir det när vi kommer till husen, där förvisso Ascendent-Descendentlinjen markerar horisontlinjen, medan MC-IC markerar zenith-nadir, och därmed kan sägas ha något slags astronomisk verklighet, men där husen däremellan inte på något sätt är självklara, vilket antalet hussystem som genom åren konstruerats vittnar om. Än mindre självklar är den symbolik som tillskrivs husen.


Hur fungerar då astrologin?

Det gängse sättet att förklara hur astrologin trots detta kan fungera, tror jag, är att hänvisa till en form av induktiv empiri. Genom seklen har man observerat himlavalvet och bit för bit kunnat dra slutsatser om vad de olika symboliska kombinationerna innebär i mer eller mindre konkreta termer. Faktiskt är det så många moderna astrologer beskriver sitt kunnande; ”genom åren har jag kunnat se att när x är i y så sammanfaller det oftast med någon form av problematik av typen c,” kan det låta. För en modern, skeptiskt sinnad person är idéer om någon gudomlig kraft som uppenbarar astrologisk kunskap för individen säkert inte alls lika godtagbara.

En annan idé som är mer eller mindre godtagbar för en skeptiker, är att astrologin blir sann för den som tror på den eller ägnar sig åt den. Lars Steen Larsen skriver om förhållandet mellan tro och ritual (där han inbegriper astrologiskt arbete) att det i många kulturer inte bara är så att ritualer utövas i enlighet med redan befintliga trossatser, utan att trossatser också kan vara framsprungna ur ritualer. Det dialektiska förhållandet mellan tro och ritual åskådliggör han genom att hänvisa till Tord Olssons arbete, där en gammal maasaiman förklarade en ritual med att ”vi tror att Gud är i himlen eller finns däruppe i himlen, eftersom vi stänker mjölk uppåt, uppåt mot himlen när vi offrar till honom.” Eller som Larsen förtydligar: ”God is in heaven because the milk is thrown up in the sky, rather than milk is thrown upward since God is in heaven.”7 Eller översatt till astrologiska förhållanden: Himlakropparna utövar ett inflytande eftersom astrologen ställer ett horoskop, men astrologen ställer inte ett horoskop därför att astrologin äger någon objektiv giltighet. En skeptiker skulle kunna säga att den som tror på astrologin kommer att tolka sig själv och omvärlden (t.ex. andra personer) i ljuset av astrologin, och därmed blir det astrologiska tolkningsarbetet en självbekräftande handling.

Det vetenskapliga motståndet mot astrologi drivs naturligtvis med hjälp av vetenskapliga metoder. Här är det astrologins objektiva giltighet som sätts på prov, oftast utifrån de falsifierbara utsagor som enskilda astrologer uttrycker. En hel del av den forskning som har bedrivits är på olika sätt problematisk – något jag återkommer till. Men astrologin umgås också med en hel rad interna problem, som enskilda astrologer ofta gärna undviker att diskutera närmare. Exempel på sådana problem är frågan om huruvida den tropiska eller den sideriska zodiaken är den ”riktiga”, och vilket av alla hussystem som fungerar bäst. Sedan finns det en uppsjö olika astrologiska skolor som ibland är mycket olika varandra. Det vanligaste sättet att ”komma runt” den här problematiken är att säga att varje enskild astrolog använder de tekniker som passar henne eller honom, men det är egentligen bara ett sätt att säga att Gud är i himlen därför att man slungar mjölk uppåt. I själva verket är den vetenskapliga kritiken av astrologin värd att beaktas, därför att den tvingar astrologen att tänka några varv till kring vad han eller hon egentligen håller på med. I den andan kommer jag därför att diskutera olika mer eller mindre vanliga invändningar mot astrologin, för att se om de kan ha något fog för sig, och hur de i annat fall kan bemötas.


Vetenskapliga invändningar

Jag väljer att ta den artikel av Jesper Jerkert vars titel jag stulit till de här sidorna8 som utgångspunkt. Jerkert påpekar att det i äldre tider säkert kunde te sig rimligt för människor att söka mening och sammanhang genom att sammankoppla jordiska och himmelska fenomen, men att man med dagens kunskap inte längre kan stödja sådana antaganden, trots vetskap om t.ex. solens inverkan på jordelivet: ” Det finns för närvarande ingen biologisk, fysiologisk, psykologisk, fysikalisk eller astronomisk kunskap som ens antyder att astrologins grundantaganden är sanna.”

Det ligger onekligen en hel del i detta. Ett av astrologins stora problem är just att man inte funnit några som helst fysiska bevis för dess eventuella verkan. Men att man inte funnit något innebär inte att det inte finns, lika lite som gravitationen uppkom i och med att Newton fick ett äpple i huvudet, eller elektricitet därför att Ben Franklin var ute och flög en drake. I den här förbindelsen såg John Addey ett problem med den moderna vetenskapen, som han kritiserade utifrån Aristoteles’ fyra orsaker. Vetenskapen hade uppnått mycket, skrev Addey, men den empiriska vetenskapens stora brist enligt honom var att den hade klyvt sanningen på mitten och slängt bort de formella orsakerna och ändamålsorsakerna9. Kort sagt: det är inte säkert att vetenskapen sådan den praktiseras idag kan säga så mycket om astrologin och dess eventuella verkan.

Detta argument skulle dock inte bita på Jerkert. För honom måste, i god vetenskaplig anda, en förklaring värd namnet ”peka på verkningsmekanismer eller samband” och kunna jämkas samman med befintlig kunskap. Just verkningsmekanismen är den springande punkten här. Det finns i praktiken ingen anledning till att astrologin inte skulle kunna jämkas samman med befintlig kunskap, men det skulle kräva att man kunde svara på frågorna hur och varför den fungerar. Modern vetenskap sysslar med att beskriva och kartlägga universum, inte med frågan om huruvida universum genomsyras av mening, vilket jag tror är vad de flesta astrologer skulle hävda. Faktiskt finns det många exempel på ny kunskap som har jämkats samman med gammal kunskap, men genom en för många svår process. När Marconi genomförde den första transatlantiska radiosändningen sade en kompakt vetenskaplig expertis att detta var omöjligt. Det gick förvisso att sända radio över korta avstånd, men man antog att radiovågor färdades i en rät linje, och att de därför i förlängningen sköt rakt ut i rymden. Lyckligt ovetandes om elementär fysik lyckades Marconi motbevisa expertisen. Den nya förståelsen för hur radiovågor fungerade var möjlig att jämka samman med gammal kunskap om gravitationen, men först sedan bristerna i vetenskapens teorier uppdagats. Att vetenskapen inte har någon kunskap om några eventuella astrologiska verkningsmekanismer idag, är inte detsamma som att man nödvändigtvis måste sakna dem imorgon, eller att de skulle vara oförenliga med befintlig kunskap. Det beror alldeles på hur verkningsmekanismerna ser ut.

Detta erkänner också Jerkert: ”[a]strologin skulle kunna fungera trots att vi inte vet hur.” För att komma till insikt om den saken krävs empiriska studier. Som Jerkert påpekar är korrelationsstudier de enklaste att utföra. En sådan skulle utgå ifrån en hypotes – t.ex. att framgångsrika idrottare har Mars i stark dignitet10 i högre utsträckning än andra – som man sedan testar genom att jämföra just framgångsrika idrottare med en kontrollgrupp.

Sådana undersökningar har det vid det här laget gjorts ganska många av, och nästan genomgående utfaller de till astrologins nackdel. Ett uppenbart problem med sådana studier är dock det som på fikonspråk kallas validitetsproblem. Enkelt uttryckt, mäter man verkligen det man säger sig mäta? En uppenbar invändning mot ovanstående tillvägagångssätt är att man faktiskt inte mäter astrologiska effekter i sig, utan endast det som astrologer säger sig förvänta om enskilda detaljer i horoskopet. Det må vara pinsamt för enskilda astrologer (eller astrologer kollektivt) att man inte hittar belägg för just deras utsagor, men det är inte i sig ett bevis för att det inte finns några astrologiska effekter. Det finns också möjliga felkällor, som t.ex. att hypotesen skulle visa sig vara riktig om man använde den sideriska zodiaken istället för den tropiska (en hädisk tanke för de flesta moderna västerländska astrologer, men man måste våga tänka tanken).

Enligt Jerkert invänder astrologer ofta att undersökningar av denna typ är för fyrkantiga och att horoskopet alltid måste tolkas som en helhet. Om detta säger Jerkert: ”Det är helt enkelt osant att man inte skulle kunna utvärdera astrologin med förhållandevis enkla, statistiska metoder. Om enstaka horoskopdetaljer, exempelvis vilket soltecken man är född i, alls har någon betydelse i sig själva, så kan det visas genom statistiska undersökningar. Om de inte har någon betydelse i sig själva, utan enbart i förhållande till ett komplett horoskop, så måste man fråga sig varför så många astrologer framhärdar med att tillskriva detaljerna specifika betydelser. Det är omöjligt att förstå hur astrologerna kunnat komma fram till detaljernas betydelse om det inte skulle kunna beläggas genom att personer med speciella horoskopkonfigurationer uppvisar en statistiskt högre andel av bestämda egenskaper i förhållande till övriga personer.”

Det är svårt att i stora drag invända mot denna invändning. Om t.ex. Solen i Vågen alltid måste tolkas i förhållande till en massa andra faktorer, då invaliderar det ju i princip varenda astrologibok på marknaden som är skriven enligt ”kokboksmodellen”. Men astrologerna har också en poäng i att varje horoskop ju faktiskt är unikt, och detta är ett problem som även samhällsvetenskaperna brottas med. Korrelationsundersökningar bygger på förutsättningen att x med en viss sannolikhet och till en viss grad orsakar y under förutsättning att en massa andra variabler hålls konstanta, vilket de ju i praktiken aldrig gör, eftersom samhället inte fungerar på det viset. På samma sätt är det för astrologin. Solen i Vågen kan tänkas ge vissa egenskaper, men förutsättningarna för Solen i Vågen att ge sådana egenskaper skiftar i och med andra planeters rörelser. Solen i Vågen måste således ge ett uttryck som är tillräckligt snarlikt från gång till gång för att man skall känna igen det som Solen i Vågen, men frågan är om det givet andra himmelska rörelser kan ge ett tillräckligt snarlikt uttryck för att man statistiskt sett skall kunna få ett signifikant resultat med ett någorlunda övertygande förklaringsvärde. Det är en svår balansgång.

Alla som någon gång försökt tolka ett horoskop på ett uttömmande sätt vet att de många faktorer som påverkar en enkel planetposition ger en oerhörd komplexitet. Solen i Vågen är en placering, men uttrycket modifieras bland annat av om det är ett dag- eller natthoroskop, Solens aspekter, vilket hus Solen befinner sig i och vilka den härskar över, samt Venus placering i tecken, hus och med avseende på aspekter, eftersom Venus i det här fallet disponerar Solen, för att nämna de mest uppenbara detaljerna. Få med allt det i en statistisk undersökning om du kan. Jerkerts kritik är helt riktig utifrån vetenskapliga kriterier, i synnerhet positivistiska vetenskapliga kriterier. Problemet är bara att astrologin är en hermeneutisk tradition, där tolkningsarbetet är det centrala momentet. Solen i Vågen kan i sig lika lite förklara ett visst fenomen som fattigdom i sig förklarar den enskildes kriminella handlingar.


Moderna förskjutningar

Statistiska undersökningar syftar till att hitta generaliserbara principer, men astrologen arbetar alltid mot det specifika i varje enskilt horoskop. Att detta specifika i många fall är otroligt svårgripbart hör i sin tur ihop med det som astrologin till största delen är och ses som idag. När astrologin upphörde att vara en väsentlig del av det offentliga livet i västerländska samhällen, blev den så småningom en del av den privata sfären. Detta ses fortfarande på att solteckenspalterna i dagliga tidningar har ett tydligt personligt tilltal – det finns så vitt jag vet inga (västerländska) dagstidningar som ger råd på ekonomisidorna utifrån astrologiska förtecken. Personastrologin som den framställs idag skulle vara otänkbar utan psykoanalysens uppkomst i slutet av 1800-talet och vår tids populärpsykologi. Men personastrologins popularitet speglar också något av samhället vi lever i. Vi vill veta vilka vi är i en tid då vi tror att vi är fria att skapa våra egna identiteter, till skillnad från tider då identiteten på ett tydligare sätt hängde ihop med vad en människa gjorde.

Detta tidigare ointresse för inre, psykologiska mekanismer beskriver Adrian Ross Duncan på följande sätt:

When royal astrologer John Dee consulted with Queen Elizabeth I in the 16th century, he almost certainly gave her good advice about matters of state. He certainly chose an auspicious day for the coronation as Elizabeth had a long a successful reign that spanned 44 years. But there are some things her probably did not do. He probably did not dwell on the fact that her father, Henry VIII, had declared her a bastard and disinherited her. He probably did not dwell on the psychological consequences of her father having her mother beheaded for supposed adultery. He probably did not reflect on Elizabeth’s ability to have a rewarding love life after her quasi-incestuous relationship in her mid-teens with Thomas Seymour, the 2nd husband of her stepmother and guardian Catherine Parr.

In other words Dee did not dwell on the psychology of his queen or any other of his powerful clients, which might also explain why he survived to the ripe old age of 82. The last thing these people wanted to know was what kind of responsibility they or their upbringing had for the events that befell them. Prior to the 20th century the job of an astrologer was to map out the range of possibilities that lay ahead for their clients, and in this way offer them guidance about their future. […] Which is in quite strong contrast to the spiritual and psychological approach that has characterized astrology in the last century.11

Ett annat sätt att se det här är att det viktigaste var vad drottningen gjorde i egenskap av monark, inte på vilket sätt hennes barndom inverkat på hennes förmåga att bilda varaktiga intima relationer, något som för övrigt var svårt av rent politiska skäl. I vår tid är vi dock närmast besatta av vilka historiska personer var i något slags underlig psyko-identitetsmening. Detta återspeglas av en förskjutning inom själva astrologin, där man idag lägger mycket större vikt vid tecknen – dvs vid rent beskrivande symboler. Förr ansågs tecknen inte alls lika viktiga, utan tonvikten låg på husen, dvs på högst påtagliga och konkreta livssfärer.

Men denna fråga om vilka vi är gör också astrologin betydligt svårare att arbeta med. Den kanske allvarligaste kritiken mot många av de korrelationsundersökningar av astrologin som gjorts är att de mäter sådant som moderna astrologer endast undantagsvis sysselsätter sig med, utsagor som i själva verket är extremt vaga och inexakta, eller helt enkelt sådant där den vetenskapliga måttstocken i sig själv är en någorlunda godtycklig konstruktion som ingalunda är bortom kritik.


Fler invändningar

Jerkert nämner som ämnen för undersökningar som gjorts sådant som ”yrken, sjukdomar, kroppslängd, intelligens m.m.” Alla dessa är intressanta i sig själva. Låt oss börja med yrken. Utifrån min vid det här laget långa förtrogenhet med den astrologiska världen kan jag säga att de flesta moderna astrologer är otroligt dåliga på att hantera en sådan central och konkret detalj för de flesta människor. För det första råder det oenighet om hur man skall hantera arbete och karriär med avseende på den symboliska problematiken kring de 6:e och 10:e husen. Hur en vetenskapsman skall kunna utföra en vettig undersökning utifrån faktorer som inte ens astrologerna själva är överens om vet jag inte. Ett ytterligare problem är att även om man kommer med klara och tydliga utsagor om hur man skall bedöma en persons yrke, så är varken livet eller astrologin så enkla. Under loppet av ett liv har människor av idag ofta arbeten eller yrken av skiftande slag. Detta kan naturligtvis återspeglas i horoskopet, men torde vara svårt att undersöka empiriskt på ett någorlunda godtagbart sätt. Det är också så att människor föds in i sociala sammanhang. De flesta astrologer av idag skulle säga att födelsehoroskopet visar på en potential, inte en konkret verklighet. Det kan kännas som en undanflykt, men icke desto mindre är yrket ofta en fråga om efterfrågan på arbetsmarknaden. I ett samhälle där det finns ett begränsat antal ”merkuriska” jobb, är det inte säkert att en person med en ”merkurisk” yrkesprofil kan få ett sådant jobb. Sedan följer inte den astrologiska typologin gängse konventioner i samhället i stort. Marsyrken kan vara allt från fotbollsproffs till slaktare, mekaniker eller lönnmördare. Den interna logiken i sammanhanget är astrologisk, men den är inte nödvändigtvis självklar för den som söker undersöka astrologins giltighet.

Frågan om sjukdomar är behäftad med liknande problem. Moderna astrologer tenderar att förbise den äldre traditionen i det här avseendet. Numera verkar det oftast inte finnas en självklar plats för sjukdom överhuvudtaget. Det 6:e huset sägs stå för ”hälsa” – underförstått sjukdom – men hälsa och vitalitet var tidigare en fråga för Ascendenten och det 1:a huset, till skillnad från det 6:e huset som enbart berättade om sjukdom. Jag är inte alls säker på att många moderna astrologer är kompetenta att komma med utsagor om sjukdom överhuvudtaget, än mindre utsagor som fungerar som falsifierbara empiriska undersökningsobjekt.

Kroppslängd är åtminstone potentiellt lovande som undersökningsobjekt. En människas längd, givet en viss måttenhet, är odiskutabel. Såvida man är noga med att mäta personer från en någorlunda smal genetisk grupp kan man jämföra olika astrologiska faktorer. Även här finns det dock problem med formuleringen av forskningsfrågan. Har man en hypotes om att vissa ascendenttecken kommer att ge utslag och endast undersöker dessa, så missar man den stora betydelse man bör tillskriva det uppstigande tecknets härskare och dess aspekter, liksom aspekter till Ascendenten själv.

Intelligens synes mig vara ett mycket diskutabelt fenomen att undersöka (liksom kreativitet). Teoretiskt sett borde man i ett födelsehoroskop kunna se förmåga till något slags logisk-rationell tankeförmåga. Problemet ligger mer i hur man mäter intelligens. Det mest kända (och förmodligen vanligaste) sättet är genom IQ-test. Men IQ-test mäter inte potential, de mäter en förvärvad förmåga. De IQ-test jag har sett förutsätter att man är både språkligt och matematiskt kompetent (trots att språk och matematik är två skilda ämnen), något som inte ens är en självklarhet i vissa kulturer eller ens om man kommer från en miljö där skolkunskap inte värdesätts. Frågan är om intelligens (eller kreativitet) överhuvudtaget är objektivt mätbara storheter, eller om de är sociala konstruktioner. Vad gäller kreativitet är jag inte alls säker på att astrologer menar samma sak med kreativitet som forskare gör, och det är möjligt att det förhåller sig på samma sätt med intelligens.

Ett annat vanligt test som Jerkert hänvisar till är den så kallade ”hopparningsstudien”. Här presenterar man astrologen med ett antal födelsehoroskop som vederbörande skall para ihop med beskrivningar av personernas egenskaper. Inte heller dessa utfaller med något lysande resultat för astrologernas del. Jag skriver astrologernas eftersom även dessa test är tvivelaktiga ur validitetssynpunkt. Det man mäter är helt enkelt astrologernas kompetens, inte astrologins eventuella verkningsgrad.

Icke desto mindre är det slående att femtio astrologer, som varit med och konstruerat undersökningen, genererar ett så nedslående resultat för astrologin som det som Jerkert hänvisar till i The Astrotest. A Tough Match for Astrologers12 . Här fick sju personer fylla i ett frågeformulär, inklusive vissa konkreta datum för viktiga händelser i livet, som astrologerna sedan jämförde med personernas horoskop, utan att veta vilka som var vilka. Nedan kommer jag att ge några synpunkter på varför jag anser födelsehoroskopi vara ett problematiskt verktyg generellt sett. Ett problem vid tolkning av födelsehoroskop är dock en tendens att virra bort sig i för många detaljer, istället för att fokusera på det som är centralt för en given frågeställning. Enligt Jerkert hänvisar astrologer gärna till att horoskopet är för komplext för att kunna undersökas statistiskt. Men man kan lika gärna hävda att livet är för komplext för att enkelt kunna passas in i det relativa fåtal symboler astrologen har till sitt förfogande. Födelsehoroskopet är en statisk bild av ett ögonblick, men det sker alltid en utveckling i livet, där människor fattar beslut som på ett eller annat sätt bestämmer deras framtida öden och äventyr. Nästan ingen modern astrolog hävdar något slags fullständig determinism, och därmed blir också det statiska födelsehoroskopet ett problematiskt instrument. De flesta människor genomgår ju trots allt något slags utveckling i livet.


Bortförklaringar

Det är mycket möjligt att det jag hittills skrivit faller inom ramarna för det som Jerkert ser som astrologers bortförklaringar för resultaten av de vetenskapliga undersökningarna. Det är värt att här lägga in ett längre citat av honom:

Astrologiska bortförklaringar inför negativa resultat kan ha ett visst psykologiskt intresse. […] Här vill jag bara åter beröra det kanske vanligaste astrologiska principargument , nämligen att astrologin är för komplicerad för att kunna bevisas eller motbevisas med vetenskapliga metoder. Det är sant att astrologin är komplicerad, men så länge astrologin gör empiriskt kontrollerbara påståenden så kan den undersökas vetenskapligt, oavsett hur komplicerad den bakomliggande teorin är. Vad astrologerna dessutom inte förstår är att just den höga komplexitetsgraden gör astrologin extra misstänkt som pseudovetenskap. En mer komplicerad teori är inte per automatik mer vetenskaplig än en mindre komplicerad, tvärtom. Inte heller ligger det något i påståendet att vetenskapen med sina statistiska metoder skulle förringa eller reducera den mänskliga erfarenheten och dylikt. Statistiska metoder kan inte besvara alla slags frågor i alla sammanhang, men hittills har ingen kunnat nämna någon pålitligare metod för att utvärdera astrologiska utsagor.

Det är egentligen inte så svårt att instämma i det mesta av det Jerkert säger, i alla fall på ett ytligt plan. Jag skulle till och med vilja påstå att de svårigheter som är förenade med att lära ut en modern, personcentrerad astrologi faktiskt handlar om att den är onödigt komplicerad, något som jag tror kommer sig av att den faktiskt – och detta är en viktig kritik av Jerkerts ståndpunkt – till stor del befattar sig med utsagor som inte är empiriskt kontrollerbara – i alla fall inte på något meningsfullt sätt. Jerkert har helt rätt i att komplexitet inte per automatik garanterar en större grad av vetenskaplighet (även om vissa akademiker att döma av deras alster verkar tro det). Men för mig är det ett argument för att förenkla och återsystematisera astrologin, inte att förkasta den utan vidare. Det kanske inte finns någon bättre metod än den statistiska för att utvärdera astrologin, men det innebär inte automatiskt att metoden är bra.


När astrologin fungerar som bäst

Jag har själv ägnat mig åt astrologi i sexton år, samtidigt som jag har snart tretton terminers akademiska studier i bagaget. Från gång till annan har jag försökt att komma fram till hur man skulle kunna operationalisera en undersökning om astrologins giltighet som tillfredsställer såväl den stringente akademikern inom mig som den vid det här laget rätt bevandrade astrologen. Ännu har jag inte lyckats, och det innebär onekligen att vissa frågor hamnar på dagordningen.

Varje människa med självaktning måste ibland tillåta sig att tvivla. I tvivlet ligger en styrka där fanatismen i själva verket döljer svaghet. Man måste som astrolog ibland ställa sig frågan om man ser det man vill se, eller om man har en tendens att fokusera mer på de horoskop man förstår utan vidare än på dem man faktiskt har väldigt svårt för att få rätsida på. Min egen första erfarenhet av astrologi var personastrologin, men inte på det där lite lätt flummiga sättet där man betonar en viss grad av kreativitet, utan faktiskt genom att jag upplevde att den på ett väldigt påtagligt sätt talade till mig om mycket specifika delar av min personlighet , och därvid sammanhängande händelser just då. Inte ens på den tiden hade jag varit särskilt intresserad av att undersöka astrologin närmare om den bara givit mig något vagt och konturlöst.

Men jag kan heller inte förneka att det har funnits tillfällen genom åren när astrologin har fungerat fantastiskt väl, och ögonblick när jag ställt mig mycket frågande inför ett horoskop. Den senare varianten är alltid en källa till tvivel (eller borde vara det), men ett annat sätt att förhålla sig till sådana horoskop är att se det svårtolkade som svaret i sig.

Med åren har jag också kommit att betrakta födelsehoroskopi som den minst exakta av de olika astrologiska grenarna, och därmed också den som kanske är minst lämpad för statistiska, vetenskapliga undersökningar. Astrologin fungerar alltid bäst när man har en mycket konkret fråga att ställa. Det vanligaste sättet att göra detta på är genom ögonblicks- eller frågeastrologi, som fungerar mycket bra i de flesta lägen. Många av de frågor som människor har är egentligen mer lämpade att besvaras på det viset än genom komplicerade tolkningar av olika transiter och direktioner. Har man en konkret fråga att ställa kan man genast fokusera på det som är centralt för just den frågan, och på det viset vecklar man inte in sig i en mängd ovidkommande horoskopdelar.

I det avseendet har Jerkert helt rätt i sitt resonemang om enkelhet och komplexitet – astrologin fungerar faktiskt bäst när den är som enklast. Problemet med den typen av undersökning han hänvisar till är att de faktiskt undersöker den mest svårjobbade av alla astrologiska grenar – modern personastrologi, dvs födelsehoroskopi. Jag tror att de flesta astrologer dock skulle hålla med mig om att astrologi är något som måste upplevas för att dess skönhet och värde skall uppdagas. Att gå in utifrån som vetenskapsman och plocka ut en utsaga som man undersöker statistiskt är ett giltigt tillvägagångssätt – inte minst enligt vetenskapens egna referensramar – men det är inte tillräckligt. Man frestas också, tror jag, att mena att vetenskapsmannen som undersöker en astrologisk utsaga, hur objektiv han eller hon är i teorin, faktiskt genomför testet med en underliggande förväntan om att få ett resultat som inte tillfredsställer vetenskapens krav på signifikans och förklaringsvärde.

Missförstå mig rätt. Jag gillar statistik. Jag är till och med så nördig att jag kan köra olika variabler mot varandra i all oändlighet, men det gäller att veta var gränserna går för vad man kan säga med statistik. Framför allt gäller det att vara insatt i ämnet man studerar på ett djupare plan än de vetenskapsmän är – såvitt jag kan utröna – som ägnat sig åt att testa astrologins (o)giltighet. Ingen skulle tas på allvar om han eller hon forskade om t.ex. socialförsäkringssystemet utan att vara insatt i systemet på ett djupare plan, men samma sak gäller inte riktigt för astrologin. Ta följande exempel som refereras av Curt Roslund:

För att riktigt kunna pröva astrologins påståenden måste det till stora statistiska undersökningar på tusentals personer. Det har faktiskt också gjorts några sådana arbeten. Vanligen har man försökt testa om de astrologiska faktorer som astrologerna påstår främjar karaktär och begåvning nödvändig för framgång i vissa yrken också verkligen återfinns oftare i dessa människors födelsehoroskop än i vanligt folks. Totalt har ett sextiotal yrken om tillsammans fler än en kvarts miljon människor undersökts rörande solens plats i djurkretsen. Flertalet yrken visar en jämn födelsefördelning mellan de tolv tecknen. Men det finns några yrken som företer en stark koncentration till ett tecken. I en undersökning avseende 5111 amerikanska och kanadensiska bibliotekarier befanns exempelvis ett betydande flertal vara födda med solen i Vågen. Nu kan man emellertid förvänta sig att någon grupp helt på grund av statistiska fluktuationer skall avvika från de övriga bland så många grupper. Astrologer har heller aldrig förutsagt att Vågen skulle vara ett betydelsefullt tecken för bibliotekarier.13

Det intressanta med ovanstående är inte talet om ”statistiska fluktuationer” – som låter som en bortförklaring, men ändå är en giltig invändning. Det intressanta är givetvis den totala okunnigheten om astrologins symbolspråk. Om astrologer verkligen har deltagit i din här undersökningen och hävdat att Solens placering i tecken har en avgörande betydelse vid yrkesval borde de skämmas ögonen ur sig. Inte ens i modern astrologi spelar Solen nödvändigtvis en roll vid yrkesval, och söker man sig längre bakåt i den astrologiska traditionen ser bedömningsgrunderna för yrkesval helt annorlunda ut.

Underhållande nog behöver dock inte resultatet vara till astrologins nackdel, så som Roslund påstår. Det är möjligt att astrologer aldrig sagt något om ”att Vågen skulle vara ett betydelsefullt tecken för bibliotekarier”, men det känns absolut inte helt fel heller. Vågen är ett lufttecken som trivs med allt som rör den intellektuella världen, och biblioteket är (i bästa fall) en någorlunda lugn och harmonisk arbetsplats som skulle kunna tillfredsställa den som är född med Solen i Vågen (skulle en modern personastrolog kunna säga). Jag förutsätter här att man använt den tropiska zodiaken, men en sideriker skulle kunna hävda att i fyra av fem fall så är faktiskt Solen i Jungfrun, dvs ett merkuriskt tecken, något som definitivt skulle kunna peka mot biblioteksvärlden. Jag är medveten om att jag nu framställer astrologin som om den är tillräckligt flexibel för att man skall kunna utläsa lite vad man vill, vilket ju också skeptikerna hävdar. Jag vill därför poängtera att jag egentligen inte tycker att undersökningen är rätt upplagd, men också påpeka att en intressant del av undersökningen är vad den inte säger. Hade man fått fram ett resultat där starkt Marspräglade individer återfanns på bibliotek hade jag blivit allvarligt oroad, eftersom detta definitivt hade motsagt astrologisk praxis.


Slutord

På det stora hela andas undersökningarna som gjorts inte några stora kunskaper om astrologi. Tvärtom är de gjorda utifrån och betraktar astrologin som ett objekt som skall undersökas. Men om astrologins sanningsvärde ligger i det experientiella, då kanske inte statistiska beräkningar alls är det bästa sättet att mäta astrologins giltighet, lika lite som statistik har så mycket att säga om kärleken som känsla eller Guds eventuella existens.

Man kan förvisso ha invändningar mot astrologin, men i sådana fall mer mot det sätt på vilket astrologin praktiseras. Mina egna upplevelser av astrologins värld gör gällande att många astrologer ogärna ser att man snävar in fältet. De senaste 100 åren har en hel uppsjö tekniker och skolor dykt upp som svampar ur jorden. Alla och envar, verkar det som, har sin egen teori och sätt eget arbetssätt. Mångfald ses ofta som en styrka, men faktum är att det i astrologins fall kan vara en svaghet. Inget ont om innovationer, men de måste prövas ordentligt, något som de flesta astrologer är mycket dåliga på. Det kan inte förnekas att en del av de astrologiska metoder och tekniker som har lanserats i det avseendet faktiskt utgör någon form av pseudo-astrologi.

Det är dock inget argument för att förkasta astrologin som sådan. Det finns ögonblick för tvivel, men det finns desto fler ögonblick när astrologin fungerar förbluffande väl. Eller som Gary Brain, en av initiativtagarna till Prometheus Forum14, sade när jag frågade honom varför han hade lagt astrologin åt sidan ett tag: han tyckte att det fanns för mycket som inte fungerade, men han hade också sett astrologin fungera alldeles för bra för att kunna förkasta den. Min egen inställning är att många utsagor faktiskt är dåligt underbyggda, men att astrologin när den är som enklast, och när man lever med den dagligen, också är förbluffande exakt. Hur man skall bevisa det vetenskapligt, och om man bör söka göra det, är en helt annan fråga.

 

1 http://www.astrology.com/aboutastrology/overview/history/

2 För denna historia se Campion, Nick (2008). The Dawn of Astrology . ?????? London: Continuum.

3 Se t.ex. http://www.oldestscience.us/

4 http://www.csicop.org/about/

5 http://www.vof.se/

6 Tetrabiblos kan hittas i fulltext på John Lepics hemsida: http://www.kvazir.com/05dok.htm

7 Larsen, Lars Steen (2008). Western Esoterism. Ultimate Sacred Postulates and Ritual Fields. Lund: Lund University, Department of History and Anthropology of Religions. p. 27f.

8 Jerkert, Jesper. ”Invändningar mot astrologin”. http://www.jerkert.se/jesper/astrologi.pdf

9 Addey, John (1996). A New Study of Astrology. London: The Urania Trust. p. 172ff.

10 Det vill säga Mars på någon plats i zodiaken där den sägs trivas särskilt bra, t.ex. i Väduren, Skorpionen och Stenbocken.

11 http://www.world-of-wisdom.com/blog/2008/03/29/prediction-and-psychological-transformation/

12 Nanninga, Rob (1997). ”The Astrotest. A Tough Match for Astrologers”. http://www.skepsis.nl/astrot.html

13 Roslund, Curt (1995). ”Astrologi håller inte för vetenskaplig prövning”. http://www.vof.se/folkvett/19951astrologi-haller-inte-for-vetenskaplig-provning

14 Prometheus Forum grundades 1997 som ett rikstäckande nätverk för astrologer. Det lades ner drygt tio år senare.


Tillbaka till startsidan