ASTROLOGINS GRYNING

av Peter Rudberg

Babylonisk astrologi var nära associerad med religion. I sin grund var den en religiös syn på världen; himlarna existerade för att gudarna skulle kunna kommunicera med människorna, deras tjänare. Därför var himlarna värda religiös vördnad. Prästerna, som omvandlade de äldre (sumeriska) kulterna – där gudarna ansågs bo i sina jordiska tempel – skapade i grunden en ny religion.

Man fortsatte med de gamla gudanamnen, men dessa fick en ny innebörd. Gudarna var nu i första hand relaterade till stjärnorna, så att begreppstecknet för båda var detsamma (en stjärna = en gud). I den babyloniska religionen var planetgudarna delaspekter av den Ende Store Guden, som arbetar genom Solen. Den egyptiska religionen var också i huvudsak en stjärnreligion och den gud som spelade den huvudsakliga rollen i den var Solguden. De andra gudarna ansågs vara deluppenbarelser av denne gud.
I Babylonien var astrologin en prästerlig uppgift, tilldelad en viss prästklass. Deras skyddsgud var Shamash (Solen). De följde en föreskriven studielinje då de förberedde sig för sitt ämbete. Den som aspirerade på siarens ämbete och var uppfylld av Helig Ande (hade ”Sha-mashs klädnad”), skulle kunna närma sig Shamash, platsen för visionen (skådandet) och oraklet. En som inte var på så vis helig och perfekt, kunde inte ta emot Shamashs budskap, inte heller sammanföra bröderna vid skådarnas beslut. Att uttolka järtecknen var därför ett heligt ämbete, tillgängligt bara för de speciellt välsignade liksom deras förfäder, deras kroppar och deras själar.

Den babyloniska religionen var monoteistisk

Förutom deras offentliga gudstjänstplikter, var prästseminarierna skyldiga att lära ut om gudens karaktär och gudarnas funktioner i himlarna, så att man vetenskapligt kunde förstå deras verkan i en teologisk doktrin. Dessa prästerliga lärosystem har verkligen nått fram till en markant monoteism. För att förstå denna monoteism måste man alltid bära i sinnet, att den tidiga babyloniska religionen (som daterar sig tillbaka till sumererna) är en astralreligion till sin karaktär. I stjärnorna ser den de gudomliga krafterna arbeta och härska; för dem är planeterna de som utför de gudomliga befallningarna, uttolkarna av den gudomliga viljan. På detta sätt kunde kännedomen om gudarna bara nås genom astronomiska studier. Följaktligen var de tidiga babyloniernas teologiska vetenskap fundamentalt sett astrologi.

Templen var observatorier

Templet blev kvar, men fick en ny innebörd – från att ha varit gudomens säte, till vilket han eller hon kom från de berg där de ibland vistades, blev templet en kopia av den stjärna som var den vanliga vistelseorten för guden. Den heliga plats (templet) där framtidens händelser blev förutsagda med hjälp av instrument som fanns inne i templet, var det nu nödvändigt att se upp från templet till himlarna. Templets interiör var utformad efter astrologiska begrepp. Det mest framträdande draget i det babyloniska templet var tempeltornet, som tjänade som observatorium, från vilket prästen kunde observera himlarna. Det var den jordiska motsvarigheten till det celestiala templet, vars avsatser markerades av planetcykler. På dessa terasser uppsteg gudarna till Anus himmel (den högste guden), eller nedsteg till jorden. Konung Gudea (cirka 2600) talar om de sju terassernas tempel (tubquati), där uppstigandet på det symboliserar uppstigandet till himlen, och ett lyckligt öde förutsägs för den person som stiger upp till dess topp. Detta tempeltorn kallades ziqqurat, vars ideogram betecknar ”hus, synligt vida omkring”, och vilket ibland kallas ”oraklets hus”.
Från tiden för Ur-dynastin (2000-talet f. Kr.) och framåt var tempeltornen indelade i sju avsatser. Tornet i Lagash kallades ”huset för de sju zonerna”; i Borsippa ”huset för världens sju riktningar; i Uruk ”huset för de sju zonerna”; i Borsippa ”huset för de sju riktningarna för himlen och jorden”, hänsyftningarpå de sju himlakroppar som var viktigast för astrologen, de då kända sju planeterna. Detta torn (i Borsippa) var 140 fot (42, 7 m) högt och 272 fot (83 m) i varje bassida. Det utgrävdes av sir Henry Rawlinson år 1845 och befanns ha uppförts på en plattform av obearbetat tegel under Nebukadnessar, som lät återuppbygga sju distinkta stadier, var och en färglagd för att symbolisera den härskande planeten. Med början med den lägsta avsatsen (Saturnus) var färgläggningen enligt följande:

(Saturnus) svart,

(Jupiter) orange,

(Mars) röd,

(Solen) guld,

(Venus) vit,

(Merkurius) mörkblå,

(Månen) silver.

Transitforskningen

Från den första dynastin och fram till det åttonde eller sjunde århundradet f. Kr. var astrologin nästan helt empirisk. Observationer gjordes och omina (förutsägelser) baserades på dem, men astrologerna kunde inte förutsäga de celestiala fenomenen som återkommer med regelbundna intervall, såsom eklipser, konjunktioner och oppositioner.

Utbildning av astrologer

Under assyrisk tid (1200 – 600 f. Kr.) fanns skolor i astrologi i Mesopotamiens större städer som samarbetade, eftersom de insåg att fenomen som var synliga i en stad kunde vara osynliga i en annan.

Precessionen av dagjämningspunkterna

De kände till precessionen av dagjämningspunkterna från kassitisk tid (1550 f. Kr.). De gamla babylonierna beräknade med utomordentlig noggrannhet datumet för vårdagjämningspunkten. Den som gav en heltäckande förklaring av precessionen var astronomen Kidinnu, tillhörig Sippar-skolan. Han gjorde detta 314 f. Kr., och efter det blev det möjligt för astronomin att ta ett långt steg framåt. Några forskare är dock av den uppfattningen att upptäckten av precessionen skedde på 400-talet.

Snabbt fortskridande under 900-talet f. Kr.: Under det åttonde århundradet började den babyloniska astronomin att avancera, vilket utvisas av källdokumenten som avhandlar vårdagjämningspunkten, nymånen, eklipser, planetpositioner och fixstjärnornas heliakiska uppgång Detta snabba fortskridande, när en gång impulsen hade gripit astrologerna, blev möjligt genom det stora antalet observationer som fanns bevarade i deras arkiv. Under denna period skildes astrologi och astronomi från varandra. Den förra betonade den teologiska aspekten av himlarna, den senare den matematiska (texterna ersätter prefixet lubat med ilu, och i de rent astronomiska texterna saknas ilu, och lubat används då man talar om alla planeterna).

Astronomins födelse

(800-talet f. Kr.)

Tre steg kan därför urskiljas för astronomins tidiga utveckling:

1. Observationer och registreringar av vårdagjämningen, nymånen, eklipser, planetpositioner med deras heliakiska uppgångar.

2. Nästa utvecklingsfas blev beräkningen av det sideriska årets längd, månperioderna, planeternas synodiska (intervall sett från jorden) och sideriska (d:o sett mot bakgrund av fixstjärnorna) omloppstiderna för planeterna.

3. Den slutgiltiga (och mest brukbara) fasen blev användandet av dessa resultat för att förutsäga Månens faser, eklipser och karakteristiska fenomen hos de fem planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus).

Assurbanipals bibliotek

Konung Assurbanipals (700-talet) bibliotek, som innehåller tavlor från de tidigaste perioderna, texter som måste ha kompilerats omkring 4.500 f. Kr. eller åtminstone daterar sig från denna tid, fram till omkring 626 f. Kr., innehåller mätningar av fixstjärnornas positioner med användande av det ekvatoriala koordinatsystemet. Sedan följer den första efemeriden, från Nebudkadnessars 37:e år (652 f. Kr.) som har extremt noggranna astronomiska observationer. Från den tiden och framåt har vi astronomiska texter i obruten följd fram till begynnelsen av vår era. Detta bibliotek visar att babylonierna nått fram till följande kunskap: (1) Babylonierna hade spårat ekliptikan och delat in den i fyra delar, motsvarande årstiderna; (2) De hade försökt, delvis med framgång, att upprätta en förteckning med konstellationer vars heliakiska uppgångar överensstämde med årets tolv månader; (3) De hade bestämt planeternas synodiska kretslopp; (4) De visste att eklipser förekom regelbundet och försökte förutsäga dem; (5) De visste att ett månvarv är nära 29½ dag.

De fyra grundpelarna i den babyloniska religionen

Den babyloniska astrologin vilade på fyra fundament:

1. Stjärnorna är tempel i vilka gudarna vistas. Man kan närma sig en gud i hans/hennes jordiska tempel, eller budskap kan mottas från guden i dess celestiala tempel av någon som är kompetent att uttyda tecknen.

2. Stjärnorna avslöjar gudarnas planer och syften för människorna i framtiden.

3. Jorden är en kopia av himlarna. Ordet ”Babylon” (bab ili, ”Guds port”) betyder att staden är en kopia av den himmelska tronen. Tempel är kopior av de himmelska prototyperna.

4. Den mänskliga historien är förutbestämd av ett himmelskt rådsmöte över vilket ”the supercosmic being” härskar. Medlemmarna i rådsförsamlingen är i själva verket denna guds olika aspekter.

LITTERATUR

BAENTSCH, R., Altorientalische und israelitische Monotheismus, Tübingen 1906.

BEZOLD, CARL, Astronomie, Himmelsschau und Astrallehre bei den Babylonien, Heidelberg 1911.

BLAVATSKY, H. P., The Secret Doctrine, London/Benares 1893.

BOLL, FRANZ, SPHAERA, Neue griechische Texte und Untersuchungen zur Geschicte der Sternbilder, Leipzig 1903.

- (& CARL BEZOLD), STERNGLAUBE UND STERNDEUTUNG. Die Geschichte und das Wesen der Astrologie, Leipzig 1918.

BOUCHÉ-LECLERQ, A., L’Astrologie Grecque, Paris 1899.

BÖHL, F. M. TH., Kanaanäer und Hebräer, diss., Leipzig 1911.

- Nieuwjaarsfeest en Koningsdag in Babel en Israël, Groningen 1927.

- LECTURE TO THE VOORAZIATISCH EGYPTISCH GEZELSHAP ”EX ORIENTE LUX”, Mededeelingen en Verhandelingen, I, Leiden 1934.

MEDEDEELINGEN UIT DE LEIDSCHE VERZAMELING VAN SPIJKERSCHRIFT-INSCRIPTIES, II, oorkonden uit de periode van 2000 – 1200 v. Chr. Mededeelingen der Kon. Akademie van Wetenschappen, afd. Letterkunde, Deel 78, Serie B. No 2, Amsterdam 1934.

CAMPBELL THOMPSON, R., The Reports of the Magicians and Astrologers of Nineveh and Babylon in the British Museum, London 1900.

CHAVANNES, ED., Le Cycle Turc des douze Animaux, Leyden 1906.

DELITZCH, FRIEDRICH, Babel und Bibel, Leipzig & Stuttgart 1905.

JASTROW, MORRIS, Die Religion Babyloniens und Assyriens, I, II, III, Giessen 1905.

BABYLONIAN AND ASSYRIAN BIRTH-OMENS i Religionsgeschichtliche Versuche und Vorarbeiten. XIV, 5, Giessen 1914.

JEREMIAS, ALFRED, Handbuch der Altorientalischen Geisteskultur, Berlin & Leipzig 1929. (HAOG).

Der Kosmos von Sumer, Band 32, Heft I av Alte Orient-serien, Leipzig 1932.

Das Alter der Babylonischen Astronomie, i serien Im Kampfe um den Alten Orient.

KING, L. W., History of Sumer and Akkad

- The Seven Tablets of Creation, 1902.

KUGLER, F. X., Sternkunde und Sterndienst in Babel, Münster i/W., 1907 – 1924. (SSB).

Im Bannkreis Babels, Münster i/W. 1910. (IBB).

Zur Aufklärung – Ueber die Sternenfahrt des Gilgamesh.

MEISSNER, BRUNO, Babylonien und Assyrien, I och II, Heidelberg 1920 och 1925. (BA).

UNGER, ECKHARD, Babylon, die Heilige Stadt, Berlin & Leipzig 1931.

UNGNAD, ARTHUR, Die Religion der Babylonier und Assyrer, Jena 1921. (RBAU).

VIROLLEAUD, CH., L’Astrologie Chaldéenne, Paris 1903 – 1912. [Samling av astronomiska texter. Ett viktigt verk för kännedomen om den fornbabyloniska stronomins grunder. I 14 delar, av vilka 7 i kilskrift och 7 transkriberade, innehållande omkring 350 texter, indelade i 4 volymer under titlarna Shamash, Sin, Ishtar och Adad.].

WEIDNER, ERNST F., HANDBUCH DER BABYLONISCHEN ASTRONOMIE. Assyriologische Bibliothek XXIII, Leipzig 1915. (HBA).

WINCKLER, HUGO, Im Kampfe um den Alten Orient, Leipzig 1907 – 1914.

_______________

WILHELM GUNDELS Astronomie und Astrologie i CONRAD BURSIANS Jahresbericht über die Fortschitte der Klassischen Altertumswissenschaft, Band 243, årgång 193, Leipzig 1934, är extremt användbar och innehåller en nästintill komplett information på detta område.