Astrologins roll i västvärldens andlighet

av Lars Steen Larsen

Det finns olika sätt att skriva om astrologins historia, och det har publicerats en del böcker om denna historia, t ex Jim Tester´s A History of Western Astrology från 1987. Jim Tester var filolog på universitetet i Bristol. Styrkan i hans bok var hans förmåga att läsa och förstå äldre astrologisk litteratur. På ett enastående sätt tar han läsaren med på en resa med många tekniska detaljer. Han presenterar till exempel Salmeschiniaka, den äldsta kända grekiska astrologiboken. I denna text finner man ingen individuell form av astrologi, men kollektiva profetior för Egypten baserade på en astrologi som härstammar från Babylon. Tester behandlar också latinska källor suveränt och ger till exempel smakprov från romaren Manilius (död ca år 50 e. Kr) och det speciella med dennes astrologi. Samtidigt läser Tester obesvärat också italienska och franska. Allt i allt har han skrivit en bok, som särskilt tekniskt sett, är väl värd att rekommendera och som ännu ej överträffats. Jim Tester dog tyvärr innan boken var färdig, så de 19:e och 20:e århundradena är ej med.

Utskriftsvänlig version

För en läsare som önskar en inblick i Babylonisk astrologi, i såväl tekniskt som mera kulturellt avseende, kan särskilt Ulla Koch-Westenholz, Mesopotamien Astrology rekommenderas. Boken utgavs 1994 och är en omarbetning av hennes doktorsavhandling med samma namn.

En annan sorts bok, som mer fokuserar på samspelet mellan kultur och filosofi är Astrologiens Idé (Gyldendal 1995) skriven av undertecknad, Erik Michael och Per Kjærgaard Rasmussen. Nyligen utgavs en ny, större bok om astrologins historia av Kocku von Stuckrad, Geschichte der Astrologie, Von den Anfängen bis zur Gegenwart (Bech, 2003). Den publicerades på engelska i april 2007 med titeln: The history of Astrology: From Earliest Times to the Present (London, 2007). Bokens styrka ligger i förståelsen av astrologins historiska roll inom ämnen som astronomi, kemi, filosofi och religion. Kocku von Stuckrad är religionsforskare och hans bok kommer knappast att stå ensam i framtiden. Snarare skall man räkna med att det kommer många akademiska publikationer om astrologi under de kommande åren. Just nu skrivs en del akademiska artiklar om astrologi och flera universitet erbjuder kurser som berör astrologi.

Allt detta ska beaktas mot bakgrunden att det för ögonblicket pågår forskning om vad man kan kalla västvärldens andlighet.

Denna benämns vanligen ”esoterism” och betecknar alltså den akademiska forskningen i esoteriska strömningar genom västvärldens historia. Idén är, att västvärldens kultur har skapat en form av andlig lära som på sätt och vis är en pendang till den östliga läran, men som ändå har sina egna (västliga) drag.

Viss oenighet råder om vilka dessa kännetecken är, om det ens finns några. Forskningsmässigt kan man definiera ämnet på två sätt. Några forskare använder en historisk definition och menar att de som på ett eller annat sätt relaterar till varandra, eller har påverkat varandra, utgör ”esoterism”. Historiskt har man till exempel kunnat påvisa att New Age har en del rötter i teosofin och i romantiken. En annan väg att gå är att använda en typologisk definition som den är formulerad av fransmannen Antoine Faivre. Denna definition är accepterad, men inte nödvändigtvis erkänd som särskilt exakt. Faivre definerar västvärldens esoterism enligt följande:

1. En tro på icke-kausala ”överensstämmelser” mellan synliga och osynliga dimensioner i kosmos.

1. Naturen (och kosmos) är levande, animerade av och uttryck för en livskraft som genomtränger allt.
2. Fantasi (imagination) är ett mellanled (mediator) mellan den synliga och den osynliga världen och ger tillgång till förståelsen av andliga plan mellan Gud och människan.
3. En tro på andlig transmutation, dvs. en väg till det gudomliga, som liksom alkemistiska processer sker genom transmutationer (eller radikala transformationer av själen).

Alla fyra förutsättningar skall vara uppfyllda samtidigt. Dessutom kan ytterligare två karakteristika vara med, men de är inte nödvändiga, men ofta uppfyllda. Dessa är:

a) Samhörighet med andra andliga traditioner, t ex egyptiska, grekiska eller östliga.

b) En tro på att det sker en hemlig vidareförmedling av andligt vetande.

Astrologi som esoterisk lära

Utifrån Faivres definitioner kan man finna astrologiska system, så kallad esoterisk astrologi, som faktiskt uppfyller alla fyra förutsättningar. Sådana esoteriska system är alltså i sig själv en religiös lära och som exempel kan nämnas den esoteriska astrologin av Alice Bailey. Som i all astrologi är det en tro på överensstämmelser (korrespondenser). Det är också, som i teosofien, en tro på en ’energi’, prana, eller ’kraft’, som genomströmmar allt. För det tredje skall man i den esoteriska tolkningen använda sin fantasi (imagination) eller föreställningsförmåga för att få kontakt med högre hierarkier, som är en förbindelse mellan Gud och människan. Slutligen har den esoteriska astrologin (enligt Bailey) en rad ”strålar”, som motsvarar själens transmutationer. Den esoteriska astrologen kan genomleva (eller genomgå) flera strålars utveckling, kanske i detta livet, kanske också i det nästa. Dessa själsliga transmutationer kan också förvärvas genom bön (invokation) och arbetet med ”trianglar”. Detta består av, att tre teosofer har kontakt med varandra och mentalt sänder energi med varandra, som slutligen sänds vidare till högre ”trianglar” i jordens atmosfär och härifrån till ännu högre trianglar. I praktiken blir Bailey´s esoteriska astrologi i sig själv en religion, som passar in i Faivres typologiska definition. Faivre har i sin banbrytande bok, Access to Western Esotericism (1994), ej beskrivit Alice Bailey´s astrologi, men omtalar existensen av så kallad ”esoterisk astrologi”. I senare artiklar har han understrukit, att astrologi både kan vara en ”praxis” och vara uttryck för en teoretisk andlig lära. Faivre gör egentligen inte mycket av astrologin, men kallar den dock för ”vetenskapernas drottning”.

Astrologi som skapande av tro

Min egen teori är i dag, att astrologi uppträder som en kreativ ritual, vilket betyder, att astrologi är en praxis, som bekräftar tro och som också skapar. Astrologin bekräftar primärt en stark holism i västvärldens andlighet, vilket bl.a. inkluderar de första tre punkterna i Faivres typologi (se tidigare stycke). Man kan vidare argumentera för, att astrologi som en rituell praxis också är en kognitiv praxis. Den inverkar alltså på det mentala erkännandet av världen och genom denna praxis (och mentala utveckling) skapas nyanser i tron. För att illustrera detta med hjälp av källor, kan man t ex använda De Occulta Philosophia (1531) av Heinrich Cornelius Agrippa (1486-1535). Detta stora verk i tre band är ett av de mest kända magiska verk om senmedeltidens och renässansens ockultism. Böckernas innehåll är primärt magi, men man kan också läsa om astrologi, kabbala, nummerologi, musik, medicin, ritualer, uppstigning genom planeterna och om växters, stenars och metallers ockulta egenskaper.

De Occulta Philosophia

Agrippas stora verk är relativt komplicerat och han tar upp många ämnen som nämndes ovan. Enkelt uttryckt handlar verket om magi (de två första böckerna) och mystik (den tredje boken). Det finns en fjärde bok, som särskilt handlar om traditionell astrologi, men det är osäkert om Agrippa har skrivit den. För Agrippa är magi ett naturligt fenomen, som ganska enkelt beror på - och blir identiskt med – den uppbyggnad som världen har. Gud tänkte sig för, då han skapade kosmos och i större delen av de tre böckerna använder Agrippa en tredelning av universum. Kosmos är indelat i tre ontologiska nivåer, den idémässiga, den himmelska och den elementära sfären. Till dessa svarar tre former av insikt och tre former av magi:

Ovanstående schema kan illustrera sammanhanget mellan ontologi, medvetande och magi. Gud själv är en del av idéernas värld, även om Agrippa i bok II låter Gud stå över idéernas värld in archetypo, alltså i den arketypiska världen. De olika världarna kan förstås av människan. Detta kräver en särskild form av insikt. Den lägsta världen, elementens värld, kräver insikt i de fyra elementen, särskilt så som Aristoteles har utformat dem. Man kan också förvärva kunskap om denna värld genom att studera medicin. Över de fyra elementens värld finns den himmelska världen, som primärt består av planeterna och zodiaken samt särskilda änglar. Denna värld förstås genom matematiken, därför den himmelska världen (och planeterna) i renodlat förstånd följer matematikens lagar. Idéernas värld, däremot, kan bara begripas genom abstrakt tänkande och i en form av religiös vision. Den religiösa insikten beror dock också på förståelse av den kristna uppfattningen av Gud som skaparguden. Erkännandet av Gud som magikerns högsta mål betyder, att Agrippa var mystiker.

En särskild form av magi motsvarar var och en av de ontologiska nivåerna. Den lägsta formen, den naturliga magin (se schemat ovan), beror primärt på att ”lika attraherar lika”. För att kunna utföra denna magi på det bästa och mest kraftfulla vis, skall magikern ha så mycket kunskap (insikt) i fysik och läkekonst som möjligt. Ju mer kunskap desto bättre. En högre form av magi är den himmelska magin, som kräver kunskap i astrologi, nummerologi (och enkel matematik) samt i musik och optik. Den äkta magikern startar på allvar först med den himmelska magin, när han behärskar och förstår den naturliga magin. Den högsta formen av magi är den ceremoniella, som kräver kunskap för vad religion är, samt rituell erfarenhet. Denna typ av magi kan användas för att påverka de lägre världarna, men den ceremoniella magins primära mål och uppgift är att bana vägen för en himlafärd, vari utövaren rör sig upp genom planeterna i en sorts mystisk extas, tills man når Gud.

Agrippas många ansikten

För att förstå Agrippa och hans magi måste man göra klart för sig, att han hade många ansikten. Är Agrippa magiker? Ja, men han var också så mycket annat. Hans egen primära uppfattning är, att han är filosof, en sorts naturfilosof, som i sitt tänkande är präglad av helheten. I en snävare bemärkning blir Agrippa en holistisk filosof, som t ex också menar, att alla former av vetande är jämförbara. Agrippa erkänner de enklaste discipliner, men de är jämförbara och i den djupaste förståelsen ett uttryck för samma visdom. Man kan kalla honom en pansofist eller en epistemologisk holistiker. Världen kan dock indelas i olika kunskapsområden, men dessa måste höra ihop. Agrippa var extremt beläst och det är hans stora kunskaper inom många fackområden, bl a litteratur, som gör att han kunde skriva sitt stora ockulta verk.

För Agrippa är världen magisk, därför att allt är sammanbundet. Det finns dock några regler för dessa förbindelser, som kan formuleras sålunda:

• Lika attraherar lika (via form, färg och annat). Olika avstöter primärt varandra.
• Det högre påverkar konstant det lägre.
• Det lägre återverkar dock det högre, men i mindre omfattning.

När Agrippa skall förklara sina magiska lagar, till exempel att lika attraherar lika, använder han ofta exempel från astrologin. Agrippa är i verkligheten så beroende av astrologins grundregler, att utan astrologin så var där inte någon Occulta Philosophia. Han hade helt enkelt inte kunnat genomföra sitt verk utan astrologin. Agrippas tanke om att allt hänger ihop, finner man också hos de försokratiska filosoferna, delvis hos Platon och inte minst hos stoikerna exempelvis Poseidonius. Det är därför inte en tillfällighet att han ofta citerar dessa filosofer. Men, han använder dem på ett cyniskt sätt, eftersom han tolkar dem till sin egen fördel. Agrippa ersätter till exempel stoikernas lära om sympatheia, den sammanbindande kraften i universum, med ordet virtutes (dåd/kraft, essens) och magiskt sammanhang. Sympatheia blir synonym med de tre ockulta lagarna som angavs ovan. Agrippa sätter mer exakt ord på vad sympatheia är och hur denna fungerar. Som hos stoikerna är magin (eller sympatheia) hierarkisk i sin manifestation. Världen är en helhet och denna helhet organiseras av sympatheia, således att lägre områden strukturerar sig själv holistiskt, men denna organisering styrs av ”högre” nivåer, till exempel himlen (eller planeterna, den himmelska världen). Den övre världen blir ett holistiskt centrum, som bygger upp och övervakar det holistiska samspelet på lägre nivåer. På de lägre nivåerna fungerar holismen mest i enklaver, dvs partiella miljöer, vilka dock kan kommunicera med varandra. Samtidigt existerar en generell holism, till exempel mellan människors kroppar och växter/örter, men den uttrycker sig inte med samma styrka som den holism man finner på högre organisatoriska nivåer eller som finna i enklaverna. Till exempel är det holistiska samspelet starkt mellan kropp och själ hos en människa. För att få maximal effekt av den hierarkiskt organiserade magin, skall man vara på nivå med de essenser och andliga krafter man vill använda. Man ska kunna lyfta sig upp och vara på samma våglängd som exempelvis den spiritus (ande), som bor i de enskilda planeterna. Himlakropparna är inte bara en fysisk form, de är också medvetanden, som man kan möta. För Agrippa är solens spiritus den viktigaste av de andliga intelligenserna och har man konfronterat denna, har man förvärvat de rätta egenskaperna att på ett kvalificerat sätt utöva ”himmelsk magi”. Samtidigt uppmärksammar Agrippa, att magin ändå verkar, även om man inte övar sig ordentligt. En primitiv och ovetande magiker kan, om han eller hon, använder de rätta metoderna också få fram resultat, om än inte i samma omfång och styrka. Magi är således både ett tekniskt och ett andligt arbete. Uttryckt på ett annat sätt blir magin en del av västvärldens andlighet just när och bara när magikern lägger till andliga övningar och kunskap.

Utan en andlig påbyggnad är magi ändå magi, och som sådan förekommer den också i europeisk historia, men den framträder inte och blir till egentlig religion. Västvärldens andlighet (eller esoterism)

Är också magi, men alltid tillsammans med andliga och kunskapsmässiga kvalitéer. Det är i mötet med västvärldens andlighet som magikern blir en mystiker, som genom gnosis lyfter sig upp mot Gud.

De magiska kvadraterna och planeternas väsen

Den lägre världen är en spegelbild av en högre värld, som i sin essens består av former, idéer och tal.

När magikern manipulerar med tal på rätt sätt, använder vidkommande sig av ett högre verklighetsplan. På en högre ontologisk nivå är planeterna tal. Världen kan beskrivas med hjälp av tal och styrs därför av tal (matematik). I en platonisk världsbild finns dessa tal (och formler) verkligen. De har en objektiv existens. Därför gäller det att finna planeternas högre ”tal” och deras form (sigill). Känner man en planets hemliga tal och dess sigill, har man tillgång till planetens idémässiga kärna (essens). Och då kan magin starta på allvar.

Liksom andra i sin samtid var Agrippa fascinerad av magiska kvadrater, dvs kvadrater där tvärsumman av de lodräta och vågräta fälten, samt diagonalerna gav samma summa. Agrippa anknyter en magisk kvadrat till var och en av planeterna. Saturnus magiska kvadrat är på tre fält (lodrätt och vågrätt, dvs nio fält totalt), Jupiters är en fyrsidig kvadrat, Mars är en femsidig kvadrat, Solens en sexsidig kvadrat, Venus den sjusidiga kvadraten, Merkurius den åttasidiga kvadraten och Månen en kvadrat med nio fält lodrätt och vågrätt dvs med totalt 81 fält. Magiska kvadrater kan konstrueras på olika sätt och Agrippa finner sin egen lösning. I figurerna nedan kan man se hur han konstruerat Saturnus magiska kvadrat.

I figur 3 har han skrivit in talen 1 till 9 i en kvadrat. I figur 4 har han vridit siffrorna 45 grader medsols och dragit ut de mittersta siffrorna (se figur 4). Därefter spegelvänder han siffrorna 1/9 och 7/3. Resultatet visas i figur 2. Här kan man se, att summan av de vågräta och lodräta fälten, samt de diagonala fälten ger talet 15. Utifrån detta konstruerar Agrippa nu sitt sigill för Saturnus. Läsaren skall börja i figur 2 på siffran 1, gå till siffran 2, så till siffran 3. Där lyfter man blyertsen eller bläckpennan och går till siffran 4 (överst i vänstra hörnet) och drar ett streck ner till siffran 6. Slutligen börjar man vid siffran 7, går till 8 och sen till 9. Ritar man en liten kula vid linjernas ändpunkter framkommer nedanstående figur. Detta är Saturnus form, eller sigill.

På samma sätt konstruerar Agrippa de övriga planeternas magiska kvadrater och ritar återigen det sigill, som bildas av att rita från 1-2-3-4-5-6 etc. Nedanstående text är tagen från Nowotny’s artikel (1949) om sammanhanget mellan de magiska kvadraterna och sigillen. Nowotny lyckades genomskåda en del av sammanhanget mellan magiska kvadrater och sigillens konstruktion.

Siffrorna längst till höger, ”Total” är summan av alla tal i kvadraterna. Detta är planeternas magiska tal. Saturnus får alltså det magiska talet 45 och Merkurius det magiska talet 2080. Magin är dock inte slut ännu. Den kan användas på olika sätt och Agrippa gör nu en rad talismaner, dvs små plattor, där han graverar in planeternas hemliga tal, ibland tillsammans med kvadraten på den ena sidan och sigillet på den andra sidan. Han använder de kända metallerna, till exempel ska det vara på guld om det är solens talisman man vill tillverka. Ytterligare ska graveringen ske, då det är solens timme på solens dag, dvs en söndag. Dessutom måste månen vid detta tidpunkt endast mottaga goda aspekter (helst från solen) och den får inte mottaga dåliga aspekter. Agrippa använder alltså ”ögonblickets” horoskop eller om man så vill, elektions-horoskopet. För att göra det ytterligare komplicerat är talismanens kraft delvis beroende av magikerns föreställningsförmåga. Utifrån planeternas magiska tal skapar Agrippa ytterligare två kabbalistiska namn utifrån det hebreiska alfabetet. Till talet 45, dvs Saturnus tal, uppfyller namnen Agiel (Intelligentia Saturni) och Zazel (Daemonium Saturni) för respektive den ”goda” och den ”onda” Saturnus, att de i det hebreiska alfabetet ger tvärsumman 45. Vill man utföra svart magi, så används namnet Zazel och vill man utföra vit magi, så används namnet Agiel. Som helhet är där inte mycket svart magi att hämta i Agrippas ockulta verk. Det är i stort sett frånvarande. Man kan också diskutera om Agrippa egentligen var magiker. Det är inte mycket som tyder på detta, särskilt om man jämför hans verk med andra samtida böcker. Agrippa kände till magin, men hans syfte var att vara en ”holistisk” filosof, som ville förklara hur allt hängde samman.

Översatt från den ursprungliga danskan av Annica Cardell.